Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fridens rena bilder

Stillheten råder i den gamla gården i Gnarp. Fem personer är försänkta i ikonmåleri under ledning av den ortodoxa nunnan Moder Christodoli.
Ikoner är en del av den kristna kyrkans urförkunnelse, en väg till stillhet och Gudskontakt. Hittills har de mest förvaltats i öst. Men numera attraherar de i allt högre grad också oss praktiskt sinnade lutheraner.

Annons
Ikonmåleri är inte konst. I alla fall inte om man med konst menar ett personligt uttryckssätt. Inte heller om man menar en strävan efter att återge en yttre verklighet i bildform.
Men om man ser konst som förmedling av idéer och kunskap och ett sökande i och mot det inre är man i närheten.
Vi säger inte att ikonmåleriet är vår konst, utan vår tradition. Det är en del av kyrkans sätt att förkunna, säger Moder Christodoli.
Med "vår" menar hon den ortodoxa kyrkan, som under hela kristendomens historia förvaltat ikonmåleriet. Medan kyrkan i väst strävat efter att i måleriet verklighetstroget återge scener ur Bibeln är ikonernas mål att öppna själens port till trons rike, inte att visa hur det ser ut där.
Men även vi lutheraner, som i religiöst hänseende lagt tonvikten på ett rättskaffens liv snarare än inre stillhet och sökande, blir alltmer fascinerade av den gamla ikonmålningen.
Den lutherska kyrkan har varit fattig på teologi och behöver något mer. Ikonen är ren och därför lätt att ta till sig, säger Moder Christodoli.
Legenden säger att den förste ikonografen var S:t Lukas, som målade tre olika Gudsmodersikoner och därmed var evengelist med både penna och pensel. Sedan dess har många motiv tillkommit, inte bara föreställande Kristus och Maria utan också apostlar, änglar, gammaltestamentliga gestalter och helgon.
Alltsedan urkyrkans tid har ikoner målats efter bestämda regler, och den tradition Moder Christodoli företräder, den bysantinska, är den äldsta av dem alla. Den fastslogs redan under de första århundradena efter Kristus, och släktskap kan skönjas till och med med det egyptiska sarkofagmåleriet.
Ikoner målas på en träplatta eller duk. Den bysantinska tekniken utgår från ett grundlager av färg, där successivt sex nya lager läggs på och avslutas med en ljuslinje. Gränserna mellan lagren bör flyta samman, så att karaktärisktiska skiftningar i gestalternas ansikten och kläder uppträder.
Man använder temperafärg, där äggulan blandas med vinäger och naturliga pigment. Duktiga målare pulvriserar själv växter och mineraler till blandningar, men här i Sverige köper vi oftast färdig färg - som tyvärr ofta innehåller kemikalier.
I målarverkstan är det tyst, förutom enstaka frågor om färger eller teknik. Det i hantverksammanhang så vanliga småpratet blir liksom inte av. Bara en enstaka suck hörs, och då skrattar Moder Christodoli.
Det är ett vanligt ljud från ikonmålare, säger hon.
Pillrigt och småplockigt är det, och koncentrationskrävande. Men på så vis blir också själva måleriet en bön eller meditation, en stund av inre samling och Gudskontakt.
Man ger liksom upp allt annat, säger Lena Björklund.
De flesta deltagarna har målat förut under ledning av Fader Robert de Caluwé, som nyligen avled. Hemma hos Lena Björklund pryds väggarna numera endast av ikoner: alla andra målningar har hon bytt ut.
Ikonerna ger frid åt rummet, säger hon.
För att bli en förfaren ikonmålare krävs åratal av studier i hantverk, teologi, kyrkohistoria och religiös symbolik. Ikonmålare signerar inte sina verk. Tanken är inte att framhäva upphovsmannen utan motivet. Inget ska läggas till eller tas bort, men en skicklig ikonmålare har rätt att korrigera fel i andras ikoner, så att ordningen återställs.
Här måste man bryta sin egen vilja, och det är svårt, säger Moder Christodoli.
I bilden har allt en symbolik. Enbart Maria får ha tre stjärnor i sin klädnad: de står för hennes tre egenskaper som jungfru, Gudsmoder och himladrottning. Kristi klädnad ska ha två färger: blått för hans himmelska natur och rödbrun för den jordiska. När ett nytt helgon kanoniseras och får en ikon målad som bildar mönster för senare avbildningar, läggs ofta vikt vid var och hur helgonet verkat under sitt jordeliv. En lantman kan till exempel ha en fågel intill sig.
Från värden Louis Jackys väggar blickar äldre ikoner ner på målarna. De är historiens vittnen, som vakar över dem som nu för den nästan tvåtusenåriga traditionen in i framtiden. Och som därmed gör sig till verktyg åt något större än ett mänskligt konstnärskap.

*** removed caption text ***
Fast ikonreglerna är stränga har lokala variationer uppstått. De gamla ryska ikonerna slösar ofta med guldet för att visa trons rikedom, fast det egentligen bara är glorian som ska stråla av guld ut i en mattare värld.

Mer läsning

Annons