Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gammal är bäst, Curt Bladh njuter av seniorer på scen

/
  • Fyra äldre aktörer möts: Lars Lind, Meg Westergren, Olof Thunberg och Gerd Hegnell i

TEATER
Stockholms stadsteater: Kvartetten av Ronald Harwood.
Översättning: Bodil Malmsten.
Regi: Lena T Hansson.
Scenografi och kostym: Bo-Ruben Hedwall.
I rollerna: Gerd Hegnell, Lars Lind, Olof Thunberg, Meg Westergren.

Annons
Här spelas teater, här briljerar skådespelarkonst, här sjungs opera, det skrattas, det jublas och när premiären är över och publiken står upp får de fyra på scenen alla i scenisk pensionsålder: gammal är bäst ta om finalen igen. Större triumf är svårt att minnas.

"Kvartetten" kallas pjäsen, platsen är Stockholms stadsteaters lilla scen, förvandlad till ålderdomshem för operasångare av Bo Ruben Hedwall. Ronald Harwood har skrivit pjäsen; en annan av hans pjäser spelas också på stadsteatern detta år, "Påklädaren". I mycket liknar de varandra: samma miljö, teater och opera, samma tema om åldrande, blickar tillbaka på triumfer, en skumögd blick in i framtiden. Och båda har en förunderlig förmåga att blanda humor och sentimentalitet.

"Kvartetten" är kanske i grunden en tragisk historia; det är ju gärna så vi vill se livets slutkapitel. Men Harwood har skrivit det som en komedi. Så händer att skrattårar blandas med en och annan tår över livet som varit och är. Och det blir mycket mänskligt: man behöver inte ha varit operadiva för att känna igen sig i dessa fyra egensinniga personer.

Här finns William. Han vet att livet håller på att rinna ut, kroppen gör sig ideligen påmind men han vägrar medge det. Han är besatt av sex, strör omkring sig erotiska anspelningar, drömmar, fantasier. Och det märkliga sker i Olof Thunbergs gestalt att William blir full av liv; han är den som håller tristessen borta, skuggorna i sitt eget liv talar han aldrig om.

Med Thunberg är det så att det bara är att luta sig tillbaka och njuta: det är suveränt.

Men han är inte ensam. Där finns Gerd Hegnells Cecily, halvt dement, välvillig, ständigt på irrfärder i sitt eget minne. Men Hegnell gör det med sådan naturlig värme att det aldrig blir ens irriterande. Hon blir rolig och ömklig och tål något att skrattas åt men mer att ha omsorg om. Som porträtt av en äldre på väg in i dimmorna är det ett minutiöst porträtt.

Liksom Lars Linds lätt tråkige Ronald, en ordningsman i klassen som håller på, nu när rösten inte bär och karriären är över, att räkna ut och läsa sig till vad konsten är. Det är ingen enkel roll, svår att fånga i en gest, ett tonfall. Så Lind varierar den, poetisk, intellektuell för att i nästa sekund ryta åt och grovt förolämpa personalen som nekat honom marmelad vid frukosten.

Ronalds värld skakar när en ny gäst på hemmet anländer. Det är Jean Horton, stor stjärna tills hon slutade långt i förtid, och en gång mycket kort, visar det sig var Ronalds hustru. Rollen kunde vara skriver direkt för Meg Westergren: charmen och aningslösheten, den glättiga ytan för att skyla över och gömma undan livets alla misslyckanden. Hon är den mest divaliknande just därför att Jeans liv är det mest tragiska.

Dessa fyra sjöng en gång Kvartetten i Verdis "Rigoletto". Nu ska de göra det igen, på tonsättarens födelsedag som en hyllning till Giuseppe Verdi, eller som Cecily säger Joe Green om han varit engelsman.

Kring det har Harwood skrivit en pjäs och Lena T Hansson med fin känsla för alla detaljer och djup insikt i mänsklig bräcklighet regisserat en föreställning som blixtrar av kvickhet, som vågar vara sentimental och blandar allt med en humor som rimligen fyller salongen månader framåt.

Och kanske fler gånger får de fyra på scen att till playback ska sägas, här sjungs inte på riktigt framföra Kvartetten. Med en mimik och en inlevelse, inte minst Lars Linds, som får publiken att jubla, stampa i golvet och ropa "En gång till". När hände det på en teaterscen?

Och det blir en hyllning till konsten, musiken, sången: kroppen är skröplig, rösten bär inte, sortin är nära. Men musiken lever, sången klingar lika vackert som alltid. Livet är kort, konsten evig.

Curt Bladh

Mer läsning

Annons