Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gapskrattsframkallande satir

/

Kristian Ekenberg läser misantropen Michel Houellebecq vars "Underkastelse" skapade rabalder när den gavs ut på originalspråk i samband med attacken mot Charlie Hebdo.

Annons

När Michel Houellebecq ger ut en ny roman, är det som om vissa delar av den litterära offentligheten står redo med linjalen och inte kan bärga sig förrän de får slå denna överåriga buspojke och provokatör på fingrarna.

Frankrikes mest lästa författare utanför landets gränser – och därför illa sedd inom dess gränser – fick dock sina fiskar varma på ett sätt som inte ens hans fiender önskade när ”Underkastelse” gavs ut samtidigt som attacken mot satirmagasinet Charlie Hebdo. En falsk version av ”Underkastelse” som förutspådde terrorattentatet cirkulerade och Houellebecq anklagades för att piska upp stämningar.

Vissa läsare och, tyvärr, kritiker (som borde veta bättre) läser Houellebecq på ett politiskt enfaldigt sätt, i synnerhet tolkningarna av hans intresse för islam. Min bild är att författaren inte är besatt av islam, däremot har han noterat människors besatthet av islam, inte helt olikt klicksugna nyhetssajter som plötsligt ägnar denna besatthet oproportionellt intresse. Michel Houellebecq är en satiriker och han vet var det kliar på samhällskroppen.

Hans besatthet är snarare det västerländska konsumtionssamhällets tomhet.

I ”Underkastelse” använder han sig av ett av satirens grundrecept; han drar ut den nuvarande situationen i dess förlängning för att se vad som händer, drar samtidens tunga så långt ut ur munnen det går för att höra vad den har att säga.

Året är 2022 och en inbördeskrigsliknande situation i Frankrike destabiliserar det politiska etablissemanget, som ställer sig bakom det Muslimska brödraskapets kandidat Mohammed Ben Abbes för att förhindra att högerextremisten Marine Le Pen tar makten. Mitt i allt detta befinner sig akademikern François, Frankrikes auktoritet på JK Huysman. När hans universitet, liksom hela landet, genomgår en islamisering, mister han jobbet då endast muslimer får undervisa. Men den nya regimen är i behov av intellektuell kredd och uppvaktar François, som lovas guld och gröna skogar om han konverterar.

Litteraturvetaren François är en klassisk Houellebecq-misantrop. Ruttnande, medelålders kroppar i en lika ruttnande civilisation. De lever tomma liv och sexualiteten, den enda tröst som bjuds, är på väg att försvinna ifrån dem. Jag läser ”Underkastelse” med stort nöje, men just denna del börjar kännas gammal i författarskapet. Därtill är det en mansbild som jag inte känner igen, men som Houellebecq tycks uppleva som universell. Men vad vet jag, kanske tillhör jag en minoritet.

François judiska och mycket unga älskarinna flyr till Israel, och han, som har haft för vana att byta älskarinnor när nya studentskor gör entré på universitetsområdet, inser att dagarna av avsugningar är på väg att sina. Allt han har att se fram emot är frysmat, fysiskt förfall, sjukdomens plågor och död.

”Underkastelse” är inte en skräckvision av ett islamiserat Europa, författad för att engagera de rasistiska massorna. Michel Houellebecqs framtidsvision pryglar snarare den intellektuella klassen, som gestaltas som opportunistisk och med ryggrad av gelé.

François får, som det uttrycks, ”en andra chans”. Den nya islamska regimen uppvärderar bildning, som i det sekulariserade väst har blivit en suspekt kuriositet. Hans status växer, liksom bankkontot. Och han får chans att trygga sin ålderdoms sexualitet genom månggifte. Under ytan i den liberala demokratin finns en längtan efter auktoritet, menar Houellebecq. Den liberala demokratin, som vi som lever i den ser som en slutstation som andra länder är på väg mot, utmålas som en onaturlig parentes i världshistorien, en degenererad mutation.

Människans hemliga dröm är total underkastelse. Mannens underkastelse inför gud, kvinnans underkastelse inför mannen.

Michel Houellebecq är inte en hånskrattande satiriker. Hans sorgsna ton är mer påtaglig än någonsin i denna roman, maskerad med ett sardoniskt clownleende som knappt orkar hålla mungiporna uppe. Hans satirteckning av den europeiska kontinenten är svår att slita blicken från.

En av de bidragande orsakerna till att jag uppskattar författarskapet, är att Michel Houellebecq som få andra lyckas ställa sig i samhällsdebattens fokus. Litteraturen behöver det. Och så gapskrattar jag av de sista raderna. Hur många romaner lyckas framkalla sådana reaktioner?

Mer läsning

Annons