Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gåtan Göran

/
  • Om Göran Persson som maktpolitiker handlar Olle Svennings bok. Här möter Göran Persson Kofi Annan.

Annons
Olle Svenning
Göran Persson och hans värld
Norstedts

Göran Perssons värld är begränsad. Inte till Katrineholm, precis, som elaka tungor ibland påstår. Men till makt och kontroll.
Detta är det dominerande intrycket man får vid läsningen av den erfarne journalisten Olle Svennings studie Göran Persson och hans värld. Syftet med boken är att ge en inifrånskildring (Svenning är ju själv socialdemokratisk skribent) och att beskriva hur Perssons ledarskap förändrat Sverige och socialdemokratin, skriver Svenning.
Det är ett gediget arbete, fullt av klargörande observationer och bedömningar. Svenning har gjort ett sextiotal intervjuer med socialdemokratiska politiker och fackliga ledare och med företrädare för samarbetspartierna (först centern, sedan vänsterpartiet och miljöpartiet). Själv är han försiktig i sina slutsatser, ibland för välvillig, tycker jag som ser Perssons agerande utifrån, med liberala ögon.
Ändå ger Svennings studie en förfärande bild. Visserligen framträder goda sidor som lagbyggare, pådrivare, vältalare och älskare av natur och konst. Man kan, som Svenning ibland gör, stanna vid att Göran Persson är "en gåta". Men ser man honom främst som en politiker som eftersträvar makt för det område han satts att företräda - Katrineholm, socialdemokraterna eller Sverige så faller de flesta pusselbitarna på plats.
Han spelar sitt maktspel oerhört skickligt, är snabbtänkt, klarsynt och kunnig, kan nå en bred publik, samarbeta och hitta kompromisser. Men ständigt med ett syfte: att befästa socialdemokratins maktställning i Sverige.
Persson är uppväxt i det "starka samhällets" tid och drömmer sig tillbaka dit. Svenning skildrar honom som en traditionell socialdemokrat, långt från Mona Sahlins eller ens Ingvar Carlssons omprövningar. Han är präglad av sin uppväxt i småorten Vingåker, präglad av tryggheten där men också av utanförskapet i Stockholm. Han tillhörde aldrig det socialdemokratiska ledarskiktet innan han blev ekonomisk talesman och finansminister.
Och det tog lång tid för honom att bli accepterad som partiledare, han sågs som en nödlösning. Svenning rapporterar om kuppförsök mot honom 1997 och, svagare, 1999. År 2003 var det klart att Anna Lindh skulle ta över men mordet kom emellan. Persson tvangs stanna i ännu ett val. En grupp drömmer om att Margot Wallström, som blivit hans motpol inom partiet, ska ta över. Vad Göran Persson drömmer om är ingen hemlighet: om herrgården Torp.
Perssons bas är kommunalråden ute i landet. Hans styrka är den praktiska politiken. Beslut ska genomföras därför behövs det central beslutskraft. Som av en händelse just på det plan Persson befinner sig: i Katrineholm då han var kommunalråd, i Stockholm då han är statsminister.
Han vill ha kontroll över sina statsråd, helst också över ämbetsverken där han gärna tillsätter trogna. Han mobbar och kritiserar medarbetare, vilket Svenning ger många exempel på.
I ett par av de bästa avsnitten i boken klarlägger Olle Svenning Perssons centralism. Statens roll måste stärkas för att garantera likvärdiga villkor och god fördelning över landet. Det är så man ska se alla styrda specialsatsningar till kommunerna ("Perssonpengar", "Wärnerssonpengar" och så vidare) och motviljan mot regionaliseringsförsöken men också två viktiga pågående utredningar: Mats Svegfors ansvarsutredning och Lars Engqvists grundlagsutredning. Perssons avsikt är att få bort landstingen och hejda kraven på författningsdomstol och stärkta medborgarrättigheter.
Statens roll måste också stärkas inför trycket från globalisering och söndervittring av gamla institutioner, menar Persson. Detta gäller även gentemot EU. Han samarbetar med Tony Blair mot EU-federalismen, de vill båda ha kvar makten hos nationalstaten och i EU:s ministerråd, där regeringscheferna bestämmer.
Över huvud taget förekommer EU ganska lite i Perssons föreställningsvärld, med undantag från ordförandeskapet 2001 som han gillade. Fransmannen Jacques Delors, EU-kommissionens gamle dynamiske ordförande, brukar skämta: Vem styr svensk EU-politik? "Personne!" (Ingen).
I ett maktperspektiv kan man också se Göran Perssons ovilja inför kraven på ens en något mer liberal flyktingpolitik. Svenning menar att Persson personligen varken känner för flyktingar eller u-landsbistånd. Han förstår sig inte på den idealism som kan förena liberaler och vänstersocialister.
Men framför allt fruktar han att en större invandring skulle öppna för ett högerpopulistiskt, flyktingfientligt parti och Persson vet från andra europeiska länder att ett sådant parti skulle dra många socialdemokratiska väljare.
Maktinnehavet är också drivkraften bakom samarbetet med andra partier. Svenning betonar visserligen att Persson är en konsensuspolitiker. Ja, men bara i syftet att nå sitt maktmål. Bäst löpte samarbetet med centern åren 1995-98, både politiskt och personligt. Det var till och med nära en koalition 1996.
I stället får han nu nöja sig med vänsterpartiet, som alltid till sist ställer upp, och med miljöpartiet där han i Peter Eriksson, enligt Svenning, har funnit en politiker som han förstår sig på och litar på.
Göran Persson engagerar sig för många viktiga frågor. Men bara för kortare tid. Maktpolitikern är inte uthållig eftersom han saknar en brinnande övertygelse, en ideologisk riktning. Detta, anser jag, är centralt när man ska bedöma hans politik.
Två områden skiljer ut sig. Det ena är utrikespolitiken, där han skapat en brytning med Olof Palmes politik. Sverige står mycket närmare USA, vacklar i Irakfrågan och håller en mycket mer Israelvänlig linje. Här rör det sig om känslor, inte makt.
Det andra gäller "det gröna folkhemmet", som Persson lanserade i sitt statsministertal våren 1996. Olle Svenning menar att han är starkt övertygad om att en omställning till en hållbar utveckling är nödvändig. Och att även socialdemokraterna måste ställas om.
Men det perspektivet lyfter Persson bara fram då och då.
Är han egentligen så övertygad? Man kan undra. Svenning påpekar själv att en grön omvandling enligt Persson kräver en stark centralmakt. Makten igen, alltså.
Det enda hållbara hos Persson förefaller mig vara just makten. Utvecklingen kan han tumma på men inte maktinnehavet. Följden blir en praktisk, ibland inkonsekvent kompromisspolitik. Hans ledarskap förändrar inte Sverige och har hejdat förnyelsen av socialdemokratin.

Mer läsning

Annons