Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gavalda tragilkomisk och underhållande

/

BOK Anna Gavalda: Tillsammans är man mindre ensam. Bonniers

Annons
En kärleksroman, vad är det? Man tänker kanske på en bok om några som möts
och blir eller inte blir ett par. I Paris till exempel.
Tänk så här i stället: En särling räddar livet på en anorektiker, en knutte
väcker en adelsman till liv, en städerska gömmer en uteliggare och hans
hund, en åldring tas om hand av en väninna. Några älskar en lägenhet och
en annan vet allt om kungar, drottningar och krig.
Så kan en spännande kärleksroman se ut. Denna utspelas i Paris. \"Förra årets mest sålda bok i Frankrike, efter Da Vinci-koden\", står det
på pärmen, som pryds av ett romantiskt foto: Ett vackert par dansar i nattligt
snöfall framför en bro. Det enda bilden har gemensamt med bokens innehåll
är just Paris.
Till förlagets lycka har en fransk recensent liknat boken vid filmen Amélie
från Montmartre och åstadkommit ett fint citat till bokomslagets flik. Boken påminner verkligen om filmen så till vida att huvudpersonen är en
knepig och begåvad ung kvinna, omgiven av knäppskallar i olika åldrar. Både
Amélie och Camille är rädda för kärlek. Men Camille är inget vackert barn,
hon är en vuxen, knotig kvinna. Hon har varit med om kärlek och nästan inte
överlevt. När hon plockas upp är det från ett absolut bottenläge, från farlig
isolering till bräcklig gemenskap.
\"Tillsammans är man mindre ensam\" är bokens svenska titel, en fånig överskrift
på en bok som faktiskt ifrågasätter om gemenskap är det bästa i alla lägen.
Efter sorgliga erfarenheter av biologiska släktband möts här några skamfilade
existenser. De skakar smutsen ur pälsen och är plöstligt, utan att fatta
hur det har gått till, en storfamilj.
Det tar över 530 sidor, vilket betyder att där ryms fler detaljer och fördjupningar
än vad en tvåtimmars film kan hinna med. Häri ligger ett rent och klart
underhållningsvärde. I sin tragikomik är boken oupphörligt roande och hoppingivande.
Anna Gavalda byter lekande lätt perspektiv och hoppar in i sina figurers
tankar. Så här:
\"Samtidigt passade han på att säga några ord till sin motorcykel. Så att
den lite grann skulle förstå hur det låg till?\"
En morgon när den smala unga damen vaknar på fel sida och lyfter på duntäcket
känns det \"tungt som en död åsna\".
Galleristen Mathilde får en karaktäristik genom Camilles tankar (och den
översättaren Maria Ekmans är med på noterna!): Hon trampade runt på vår
lilla planet utan att akta sig, intresserade sig för allt, förvånades över
någon liten småsak, roade sig, blev halvhjärtat upprörd, la sin hand över
din ibland, tänker Camille. Anna Gavalda tar över och berättar att Mathilde
var så vacker att Camille aldrig ens tänkt tanken att teckna henne. \"Det
var för riskabelt. Hon var för levande.\"
Även om intrigens alla spretande trådar till slut knyts ihop vackert och
rätt konventionellt (boken måste ju ta slut någon gång), så förstår vi nog
alla, att det är efter den sista sidan som det verkliga livet börjar, livet
med de riktigt stora utmaningarna.



Mer läsning

Annons