Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gediget men tråkigt om 1800-talsmagi

Annons
Jonathan Strange & Mr Norrell
Susanna Clarke
Översättning: Jimmy Hofsö
Norstedts

Susanna Clarkes debutroman var en av de mest uppmärksammade på de brittiska öarna under förra året. Nu, i svensk översättning, får vänner av Tolkien liksom Harry Potter möjlighet att förkovra sig än mer då Jonathan Strange & Mr Norrell är som en vuxen hybrid av de båda.
Susanna Clarke berättar om magins återkomst i 1800-talets England. Mr Norrell, magiker från Yorkshire, vill inte tillämpa magin han studerar. Dock finner sig Mr Norrell i en situation där han måste väcka en ung aristokratdam från de döda för att kunna nå sina drömmars mål: att upprätta den engelska magin. Vägen dit anser Mr Norrell vara att erbjuda den engelska regeringen sina tjänster. Därtill får Mr Norrell en elev, den unga och magiskt talangfulle Jonathan Strange. I periferin, men ständigt närvarande, rör sig dessutom en belevad gentleman med tistelfjunshår och ett växande förakt för de båda magikerna.
Karaktärerna i berättelsen är många och redskap för att gestalta ett slags mångbottnad psykologisk skildring. Främst tar det sig uttryck i Mr Norrell, som är en dickensfigur om det någonsin funnits en; hans egoistiskt surmulna och fåfänga yttre till trots kämpar Norrell inombords tappert med att dölja rädslan för att förlora sin upphöjda position. Likaledes lyckas Clarke skriva fram en samhällskritisk dimension med självförhärligande aristokrater, en förtrollad svart betjänt och motståndsfattiga kvinnor förslavade av magin.
Så romanen innehåller professionellt utmejslad prosa. Clarke hämtar litterär kraft från 1800-talets kvinnliga författare och bejakar fullt den romantiska berättartraditionen. Författaren besitter dessutom ett sinne för att lyfta fram det som mytologin och genren alltför ofta saknar: en världsbild som är mer komplex och modern.
Men trots detta är Jonathan Strange & Mr Norrell ingen bra roman. Läsningen drunknar i en aldrig sinande ström av detaljer. Mycket beror det på Clarkes berättarteknik. Rationaliteten tar hjälp av fotnoter för att besegra fiktionen, den existerande sublima ironin och humorn försvinner i ännu en passage som behandlar den engelska magins framväxt. 771 sidor blir för mycket, speciellt när Clarke misslyckas skapa en värld som slukar läsaren.
Jonathan Strange & Mr Norrell är sålunda ett gediget hantverk, men ack så tråkig läsning.

Mer läsning

Annons