Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gubbsjuk självhävdelse

BOK
C-J Charpentier: Hemligheter vid Bosporen.
(Gondolin)

Annons
En ung man vill ut i världen. Han vill uppleva det stora äventyret. Året är 1967. Han flyr från lumpen och tycker att han är en riktig tuffing, born to be wild. Via München hamnar han i Istanbul, och han tar likt sina stora hjältar Hemingway, Henry Miller och Jean Genet in på hotell. Där ställer han upp sin reseskrivmaskin på det skrangliga bordet och vrider fotsvetten ur strumporna. Det står snart klart att det är en mycket omogen man som ger sig ut för att möta världen.
"Jag var ung, grön och kåt och jag skulle skriva Den Stora Romanen", tillkännager C-J Charpentier storslaget i sin nya lilla roman "Hemligheter vid Bosporen". Han kliver rakt in i handlingen iförd "boots, jeans och skinnpaj".
Men åren går, som bekant, och tiden riskerar nöta sönder de storvulnaste av drömmar. Nu har den nästan hunnit passera fyrtio år och C-J Charpentier tycker att tiden är kommen för att skildra detta möte med Istanbul. Styrkan i hans roman, i den mån den har en sådan, är en viss fallenhet för miljöbeskrivningar. Annars är det märkligt, för att inte säga skrämmande, hur dessa fyrtio år som hunnit passera inte tycks ha lett till ökad mognad eller större insikter. "Hemligheter vid Bosporen" är pinsamt pubertal.
"Själv spanade jag efter någon som kunde ta hand om mitt kön." Eller efter tågresan ner till Istanbul gör författaren följande viktiga iakttagelse: "Könet bultade efter mitt spårbundna celibat, krävde omedelbar tömning."
Väl framme i Istanbul inleder han en förbindelse med tyskan Godi, gift med den judiske entreprenören Finkelgruber en familj där författaren så gott som dagligdags bjuds på middag. Därefter hamnar han på horhus, kerhane, och träffar där en prostituerad som kallas "Vargen". Hon har svårt att få kunder då hon är smal och inte lever upp till det turkiska skönhetsidealet. Även med henne inleder författaren en "förbindelse" och konstaterar själv: "Två kvinnor. Det var som en feberdröm, en fantasi som blivit verklighet. Sånt som fyllde herrtidningarnas illustrerade sagor för omogna masturberande män."
Jag skrev att boken var pinsamt pubertal, men med tanke på C-J Charpentiers ålder femtiosju år bör det väl kallas vid sitt rätta namn: gubbsjuk. Det är möjligt att det i "Hemligheter vid Bosporen" döljer sig en angelägen roman. Men den boken har C-J Charpentier valt att inte skriva. Han plottrar bort sig på oväsentligheter och trams. Det står en stank av gubbsjuk självhävdelse kring hela romanen.
- Unket, sade Bill.
- Unket var ordet, sade Bull.






Mer läsning

Annons