Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hägg slarvar sig genom historien

BOK Göran Hägg: Välfärdsåren. Svensk historia 1945 – 1986. Wahlström & Widstrand

Annons
Det bästa med Göran Häggs historiebok är det personliga anslaget. Han ställer sitt eget liv i centrum så att politik och verklighet vävs ihop. Samhällsutvecklingen blir konkret. Så här levde man i välfärdssamhället. Hägg snålar inte med omdömen. Någon objektiv historieskrivning är det inte. Det höjer läsvärdet. Det blir inte tråkigt.

Men det finns problem. Hägg är en slarver. Han kollar inte fakta.

Hägg växte upp i Tallkrogen, en liten 50-talsförort i södra Stockholm. Den nybyggda skolan räckte inte till utan alla lediga lokaler i området togs i bruk för skolans ändamål. Men på 70-talet klappade den stora fina skolan igen, skriver Hägg. Utifrån det för han ett intressant resonemang om att samhällsplanerarna räknat fel. När barnen gått ut skolan bodde familjerna kvar. Inga nya barnfamiljer flyttade in. Skolan tömdes på barn och tvingades stänga.

Det är bara en hake: Tallkrogens skola stängdes aldrig.

Hägg menar att Sjöwall/Wahlöös kriminalromaner om Martin Beck är de enda skönlitterära skildringarna av välfärdsåren på 60-talet. Här går litteraturdocenten Hägg vilse i söderförorterna. Kanske för att själv hamna i centrum skriver Hägg att Beck bodde i Blåsut, där Hägg boddebodde sina tre första år. Men alla som läst böckerna vet att Beck bodde i Bagarmossen.

Man ställer sig frågan: Kan man lita på Hägg?

Häggs politiska historieskrivning avviker inte stort från mittfåran. På några punkter bränner det till, t ex om skolan. Hägg gisslar förslagen att omvandra den kunskapsförmedlande skolan till en \"fostrande\". 60-talets ecklesiastikminister Ragnar Edenman får bära huvudansvaret för \"flummet\".

Men under Edenmans tid hann inte alla förändringar genomföras. De värsta, enligt Hägg, klubbades när Palme blivit utbildningsminister. Men han var bara förstrött intresserad av skolan, skriver Hägg, i vad som tycks vara ett försök att frita Palme från ansvar. I praktiken tycks skolan ändå ha fungerat ganska bra. Det är uteslutande lärarnas förtjänst, menar Hägg. De har litat till sin praktiska erfarenhet och inte brytt sig så mycket om de förändringens vindar som blåst från Skolöverstyrelsen och departement.

Välfärdsstaten blev till slut offer för sin egen framgång, skriver Hägg. Alla de som tack vare välfärdsstaten tagit sig upp till toppen hade glömt sina föräldrars och farföräldrars oro, den som var grunden för välfärdsstatens framväxt. \"Den nya över- och medelklassen, den övre tredjedelen, ville däremot behålla, njuta och utvidga den makt och de privilegier man såg som möjliga. Från regeringen och nedåt har alla tagit för sig.\"

Hägg påminner om hur Erlander på 50-talet våndades över att behöva leva herrgårdsliv med tjänstefolk på Harpsund och hur Palme länge bodde i ett litet radhus i Vällingby. Han ställer det mot Göran Persson som köpt eget lantgods \"efter att via höjda statsrådsarvoden ha skaffat sig resurser att göra det\".

Mer läsning

Annons