Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hela litteraturen på nätet

Annons
I en oas i Saharas öken fick Sven Lindqvist idén, snart är projekttiden slut och vid årsskiftet börjar det stora arbetet att lägga ut den svenska litteraturen på nätet. Litteraturbanken är ett gigantiskt projekt som kommer att bekostas av Svenska Akademien, utformas av en styrelse medan språkdata i Göteborg förvandlar den tryckta boken till digital nationalutgåva.
På bokmässans andra dag presenterades projektet. Om några decennier kommer det mesta av den litteratur som skrivits på svenska att finnas digitalt och gratis tillgängligt. Redan finns en del klassiker som Lenngren, Lagerlöf, Almqvist till en del på nätet, plus några samtida författare.
Utgåvorna kommer att bli kommenterade och presenterade, till hjälp för litteraturforskningen men också för den stora läsande allmänheten. Något liknande finns inte i något annat land; det finns stora digitala utgåvor av enskilda författare men inget av ett helt lands litteratur.
Frågor återstår att lösa, inte minst upphovsrättsfrågorna kring den litteratur som är yngre än 70 år och inte "fri" som den äldre. Styrelsen bakom projektet har slutit ett interrimsavtal med parterna på området och räknar med att förhandla fram ett avtal som gäller all ny litteratur.
Litteraturbanken kommer att vara gratis för användarna, det är en av grundtankarna bakom projektet.
Idén var alltså Sven Lindqvist; när han framförde den till Akademiens ständige sekreterare, Horace Engdahl, fick den snart fastare form. Och sedan Riksbankens jubileumsfond bekostat projekttiden beslutade Akademien för en vecka sedan att stå som huvudfinansiär för det stora arbete som väntar, många år framåt.
Den mer aktuella litteraturen finns i alla skepnader på mässan.
Poeten Ulf Eriksson berättar hur en liten grupp samlades i Visby för att tillsammans översätta den litauiske poeten Sigitas Geda. Denna kollektiva tolkning visade sig vara en bra idé: Gedas diktning fick en svensk språkdräkt som stämmer väl både med Gedas eget modersmål, med svenskt och med hans sätt att vittna om "det absurda seklet" där "hans röst genomtränger traumat". Geda var själv med, först i Visby, nu i Göteborg.
Sigurjon Birger Sigurdsson började skriva poesi när han var 15, gav själv ut sin första bok året efter. Han var en del av den poprevolution som nådde Island i början av 80-talet och beslöt ändra sitt namn. Som poet, prosaist, dramatiker kallar han sig Sjon. Härom året var han Oscarsnominerad för sina sångtexter till Björk i en film av Lars von Trier, i år fick han Nordiska rådets litteraturpris.
Sjon betyder syn eller vision på isländska, vilket stämmer väl med hans sätt att skriva. När han tröttnade på poesin var det för att han ville skriva mer underhållande böcker, det blev små korta romaner, fulla av fantasifulla berättelser.
Orhan Pamuk skrev till sist en politisk roman, "Snö" som kom på svenska härom veckan. Men han värjer sig för att någon ska uppfatta ett politiskt budskap i den. På ett av mässans seminarier berättade han hur han ser sig själv som främst en litterär författare. Det han skildrar i "Snö" är ett politiskt tillstånd, till stora delar närmast skildrat med journalistiska metoder.
Det är kanske en väg. Horace Engdahl antydde det i ett samtal med Sven Lindqvist, 50 år efter Lindqvists debut med "Ett förslag". Lindqvist valde inte poesin eller romanen, han har hållit sig till en litteratur, en blandning av essä och reseskildring ofta, där han själv är närvarande: han talar inte genom en romangestalt.
Engdahl såg i detta ett brott i den moderna litteraturen: den fiktionaliserade romanen ersätts av en litteratur där författaren talar själv, finns närvarande i sina texter. Och han såg Lindqvist som en föregångare i denna nyorientering.
Till skillnad alltså från Pamuk som ser sig som utpräglad romanförfattare och inte vill skriva romaner med budskap. Han kallar sig inte heller moralist och skulle "vara omoralisk om det gör romanen bättre".
Dagen inleddes med ett samtal kring Svenska Ord. Två radiojournalister har skrivit en bok om Hasseåtage, ett stycke svensk nöjeshistoria. Hans Alfredson satt själv med i panelen, genuint rolig men glömsk om allt boken handlar om. "Stryk över och gå vidare", som Strindberg sade, utnämnde han till sin livsmodell.
Men något minns han. Som den kväll i Kalmar när en något överfriskad man kom fram till honom och frågade om han var Hasse Alfredson. "Ja", svarade Alfredson.
"Du skämtar", svarade mannen.

Mer läsning

Annons