Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Helvetet och vallmon i Flandern

/

BOK
Inger-Siw Eruths Lindell (red): I Flanderns jord. Diktarnas röster från första världskriget.
Carlssons

Annons
"Annars kan det ofta vara trivsamt värre. Det finns de som betraktar det hela som ett lustfyllt jaktparti. Med belåten kännarmin noterar man artilleriträffarna i fiendegraven".
Så skrev Ernst Jünger i "Im Stahlgewittern", två år efter det första världskriget slutat. Inte alla delade den synen på kriget, ändå var den inte helt ovanlig. Där finns, i det som skrevs om kriget, ett återkommande drag av äventyr; det här var det stora språnget mot framtiden. I kriget fanns ett slags fortsättning av en del av den litteratur som skrevs vid 1900-talets början, och förebådade den som skulle komma efter kriget.
Samtidigt är det en avvikande bild; också Jünger själv tvekar inför denna syn på kriget, även om han på annat håll hyllar äran, hjältarna och militarismen. Att han ett par decennier senare var med om att ockupera Frankrike tillsammans med de nazister han en tid sympatiserade med var ingen tillfällighet. I ett demokratiskt, humanistiskt samhälle var han en avvikare större delen av sitt 103-åriga liv.
Ett stycke ur Jüngers bok finns med i den antologi om "diktarnas röster från första världskriget" Inger-Siw Eruths Lindell sammanställt, "I Flanderns jord". Den dominerande bilden är den av kriget som helvete och vansinne.
Första världskriget började som de dåvarande europeiska stormakternas maktspel; det mullrades med mobiliseringar och krigsplaner, krigskonsten var en ansedd disciplin, nu skulle den praktiseras i större skala. För att få en direkt anledning till kriget utsågs mordet på den österrikisk-ungerske tronföljaren i Sarajevo; det var vad som behövdes för att rulla igång krigsmaskineriet. När kriget väl började skapades nya propagandaillusioner. Engelsmännen framställde de preussiska tyskarna som bestialiska hunner, tyskarna blåste liv i det gamla hatet mot Frankrike, fransmännen krävde revansch för nederlaget 1871.
Det gick som på räls och slutade i skyttegravarna. Till bilden, eller kanske myten, om kriget hörde ett drag av gentlemannamässighet; vapenvila iakttogs över julen, kulturhistoriskt värdefulla mål besköts inte. Hur mycket som var sant är svårt att veta.
Genom Flandern gick en drygt 500 kilometer lång front, Västfronten. När de olika sidorna gjorde mer omfattande försök att flytta fronten några kilometer in på fiendesidan ledde det till stora slag. De största stod vid Verdun och Somme 1916 med i stort sett inget annat resultat än två miljoner döda. Hela denna del av Europa föröddes; städer och byar bombades sönder eller raderades helt ut från kartan. När kriget slutade på hösten 1918 var naturen förödd. Men snart började vallmon blomma; kriget hade rört om i leran och givit den goda växtbetingelser.
Över det förödda Europa miljoner döda, 1600 städer i ruiner eller utplånade blommade den röda vallmon.
Om den skrev den kanadensiske läkaren och poeten John McCrae en dikt redan medan kriget pågick (McCrae själv dog i sviterna av giftgas i januari 1918) som blivit en av krigets mest kända:

I Flandern vajar vallmons blad
bland fältets kors i rad vid rad
där vi nu vilar; och i skyn
blir lärksång över skogens bryn
knappt hörd för fältets kanonad

Vi är de Döda. Nyss en dag
njöt vi av kärlekens behag
i solens sken där korsen står
på Flanderns fält.

Tag upp den hårda kampen med
vår fiende i täta led
och lyft vår fackla, den som for
utur vår hand där vallmon gror.
Vi sover ej i evig fred
på Flanderns fält.

McCrae var en av många poeter, på båda sidor, som drog i fält, frivilligt eller inkallade. I Storbritannien var de så många och blev så kända att de bildat en grupp, "the war poets", som fortfarande läses och hyllas. Några av dem finns med i Lindells antologi, bland dem den kanske mest kände, Wilfred Owen, död i krigets slutskede: hans föräldrar fick dödsbudet på stilleståndsdagen 11 november 1918.
Också en annan poet omkom just när kriget höll på att ta slut: den franske modernisten Guillaume Apollinaire dog i spanska sjukan två dagar innan kriget slutade. Fram till dess, och sedan han gått ut som frivillig, hade han hyllat den franska krigsinsatsen:

Min längtan är landet framför mig,
Bortom tyskarnas linjer.
Min längtan är också bakom mig,
I landet som fronten skyddar
Min längtan är kullen där borta.
Min längtan är målet jag skjuter mot.
Och flyger min längtan bakom min rygg
Så tiger jag med det men tänker ...

Apollinaires dikt är typisk för mycket av det som skrevs om kriget, och som så radikalt skiljer sig från de litterära vittnesbörden från andra världskriget. Där finns inga hyllningar till militären eller ens fosterlandet: det handlar om vansinnet (Heller, Mailer) eller om utsattheten (Brecht. Kertesz, Levi, en lång rad).
Sådana skildringar finns självklart också från första världskriget. De dominerar. Och den mest kända, Erich Maria Remarques "På västfronten intet nytt", är en klassisk skildring av kriget som mänskligt, militärt och politiskt vansinne. Det fanns också material. Livet i skyttegravarna leran, kylan, beskjutningen var ett iscensatt helvete; att bli sårad var en fördel, döden rent av en befrielse. Här fanns ett mänskligt lidande som dittills var ofattbart i den mänskliga historien. Och en galenskap i militär strategi, i mänskligt förakt som dittills aldrig skådats.
Inger-Siw Eruths Lindells antologi ger många vittnesbörd om detta, av författare som Robert Graves, Siegfried Sasson, Isaac Rosenberg, Louis-Ferdinand Céline, Ludwig Renn; från båda sidor Västfronten, krigets fiender som förenades i synen på kriget som galenskap.
Att några gick märkliga vägar efter kriget är måhända förvånande. Ernst Jünger blev alltså nazist; när han senare tog avstånd var det mer av vämjelse med det burdusa än tvivel på Hitlers läror. Céline skrev en berömd roman, "Resa till nattens ände" (1932), arbetade som fattigläkare i Paris men samarbetade med tyskarna under ockupationen, utvecklades till regelrätt antisemit och tvingades fly till Danmark sedan Frankrike befriats 1944. I Danmark sattes han i fängelse men benådades och kunde återvända till Franrike. Remarque sågs av nazisterna som en förrädare, fråntogs sitt tyska medborgarskap och hans böcker, främst "På Västfronten intet nytt", hamnade på bokbålen. Själv flydde han till USA via Schweiz och återvände dit efter kriget.
Alla de som överlevde bar med sig bilderna av helvetet: Flandern i krig, Flandern täckt av vallmo.

Mer läsning

Annons