Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemliga armén

/

BOK
Anders Johansson: Den glömda armén. Norge-Sverige 1939-1945. Fischer & CO.

Annons
Hundraårsminnet av bodelningen mellan Sverige och Norge genom unionsupplösningen hösten 1905 har uppmärksammats på olika sätt på bägge sidor om kölen. I Norge har man också firat 60-årsminnet av fredsslutet 1945 och befrielsen från den femåriga tyska ockupationen. Norge hade förklarat sig neutralt vid krigsutbrottet 1939 men Hitler misstänkte tidigt att det svaga norska försvaret inte skulle motstå engelska neutralitetskränkningar. Den 9 april 1940 inledde tyskarna därför operation Weserübung mot Danmark och Norge. Danskarna gav genast upp allt motstånd medan norrmännen kapitulerade först i början av juni efter delvis hårda strider i bland annat Gudbrandsdalen och efter att ha sänkt den tyske kryssaren Blücher i inloppet till Oslo. Den 7 juni lämnade kung och regering Norge ombord på ett engelskt fartyg i Tromsö för exiltillvaro England. Den skulle alltså vara i nära fem år. Landsförrädaren Vidkun Quisling, som träffade Hitler personligen elva gånger och som genom en s.k. statsakt på Akershus fästning 1942 utnämnts till ministerpresident i en tyskkontrollerad regering, försökte nazifiera Norge. Den verkliga makten låg emellertid hos den tyske rikskommissarien Josef Terboven, sedan tidigt 30-tal en av Hitlers obehagligaste och mest fanatiska anhängare. Breda sektorer av det norska samhället med kyrkan, universitetet och fackföreningarna i spetsen motsatte sig bestämt likriktningspolitiken. Men det kan inte förnekas att många norrmän också samarbetade med ockupanterna. Över 50 000 ställdes inför rätta efter kriget; den mest kände var nobelpristagaren i litteratur Knut Hamsun. Endast genom sin höga ålder och sin svåra dövhet, som uppenbarligen starkt bidragit till hans politiska desorientering, undgick han en dödsdom. Motståndet mot tyskarna leddes formellt av exilregeringen i London. I England sattes också en norsk militär styrka på 15 000 man upp. I själva Norge organiserades en illegal nyhetsförmedling och efterhand formerades också en hemlig militär hemmafront, hjemmefronten, som bland annat lyckades föra över hälften av Norges judar till Sverige. Mindre känt är att stora norska polisstyrkor av delvis rent militär karaktär på mellan 10-15 000 man utbildades i det formellt neutrala Sverige från slutet av 1943 för att sättas in vid den tyska kapitulationen, som alla visste skulle komma förr eller senare efter Wehrmachts katastrofala nederlag vid El Alamein och Stalingrad. Polistrupperna rekryterades bland de 43 000 norska flyktingarna i Sverige och har nu fått en svensk historieskrivare i journalisten Anders Johansson mångårig utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter i Afrika. Johansson bygger sin framställning på intervjuer av gamla motståndsmän, memoarer och på en synnerligen ambitiös genomgång av ett mycket stort otryckt källmaterial. Han har också kunnat repliera på ett norskt projekt om nazitysk agentverksamhet i Sverige där sundsvallsbördige Anders Thunberg, radioekots tidigare korrespondent i Oslo, ingår. När Johansson därför kallar sig för en glad amatör är han alltför blygsam. Men ibland har materialets rikedom blivit honom övermäktig. Källcitaten har ej sällan blivit alldeles för utförliga och framställningen störs då och då av en något ryckig kronologi och en hel del ovidkommande utvikningar och upprepningar. Bland annat så presenteras den tyske exilpolitikern och senare förbundskanslern Willy Brandt, egentligen Herbert Frahm, två gånger. Här som så många gånger i samband med dagens svenska utgivning av populärhistoria saknar man en förlagsredaktörs ansande hand. Initiativtagare till de norska polititroppene i Sverige var den legendariske kriminologen docent Harry Söderman, ofta kallad Revolver-Harry, sedan 1939 chef för Statens kriminaltekniska anstalt. Det började med att Söderman tillsammans med två ledande norska flyktingar, lungkirurgen Carl Semb och majoren Lauritz Bryhn, sommaren och hösten 1943 organiserade ett 40-tal s.k. hälsoläger för vaccinering m.m. av norska flyktingar i värnpliktsåldern. I själva verket var hälsolägren eller arbetslägren som de också kallades dolda utbildningscentraler för norska poliser och kom snart att utvecklas till rent militära skolor med granat-, kulsprute- och artilleriutbildning. En av förläggningarna låg 1944-45 i Baggböle i Njurunda. Lägren hade alltså en civil täckmantel, som skulle dölja den regelrätta polis- och militärutbildningen. Statsminister Per Albin Hansson och samlingsregeringen var tidigt medvetna om vad som pågick men lät det ske även om man i början kände en påtaglig tveksamhet inför de norska propåerna att polissoldaterna skulle tillåtas öva med maskingevär och andra tyngre vapen. Hundratals kulsprutor och stora lager av handgranater lades upp i lägren. Regelrätta uniformer tilläts snart också och förbudet att bära dessa utanför lägren efterlevdes inte alltid. Den svenska militärens närvaro i lägren var diskret och officerarna bar mestadels civila kläder. Från april 1944 flögs över 1 500 man från de norska lägren i Sverige över till England för att förstärka den norska brigaden där, ett bevis så gott som något på utbildningens militära karaktär. Det tyska spionaget i Sverige kom snart verksamheten på spåren. Både tyskarna och quislingregeringen lyckades smussla in infiltratörer och spanare i lägren. I Berlin var man naturligtvis irriterad över bildandet av en norsk hjälppoliskår i Sverige. Den pronazistiska tidningen Folkets Dagblad i Stockholm skrev: Vem satte vapen i hand på flyktingarna? Dimmorna tätnar kring norrmännens vapenlek. Den likaså nazivänliga Dagsposten frågade den 12 juni 1944: När har tidigare här i landet granatkastning ingått i polisutbildningen? Men den stående officiella svenska lögnen, framförd av bland annat utrikesminister Christian Günther, var att poliskurserna var en helt civil sak som inte hade med militärutbildning att göra. Socialminister Gustav Möller uttryckte vid ett privat samtal den svenska regeringens ståndpunkt på ett annat sätt: i krig händer det en del udda saker och ibland måste man ta risker. I takt med tyskarnas militära motgångar hårdnade tonfallet i utrikesdepartementets dialog med Auswärtiges Amt i Berlin. I väntan på en allierad expeditionskår var avsikten att polistrupperna skulle skickas till de tyskbesatta områdena i Norge vid krigsslutet och efter det kommande vapenstilleståndet. Den första styrkan flögs den 16 februari 1945 till Finnmark. Polistrupperna behövde emellertid aldrig sättas in i regelrätta strider. När tyskarna villkorslöst kapitulerade på kontinenten sprängde sig Josef Terboven i luften med dynamit och farhågorna att den 300 000 man starka tyska Norgearmén skulle fortsätta motståndet besannades lyckligtvis inte. Avvecklingen av den tyska ockupationen skedde i fredliga och organiserade former. Den 10 maj ryckte polistrupperna från Sverige in i Oslo där Harry Söderman några dagar tidigare som den förste kunnat meddela fångarna i koncentrationslägret Grini att de nu var fria. Polistrupperna kom sedan att spela en viktig roll vid uppgörelsen med quislingregimen och dess olika medlöpare. De formerade exekutionsplutoner när Quisling avrättades liksom medlemmarna av den fruktade Henry Rinnanligan, som samarbetat med Gestapohögkvarteret i Trondheim och gjort sig skyldiga till mord på motståndsmän. Utbildningen av de norska polistrupperna i Sverige var ett klart brott mot den officiella svenska neutralitetspolitiken. En Gestapoman i Norge förklarade för Harry Söderman strax före krigsslutet att polistruppernas uppsättande var det värsta som Sverige gjort Tyskland under kriget. Det är Anders Johanssons förtjänst att ha lyft fram denna viktiga men tidigare undanskymda aspekt på Sveriges agerande under andra världskriget och på de norsk-svenska relationerna. Man kan spekulera i varför utbildningen av norska poliser fått en sådan undanskymd plats i den officiella historieskrivningen. En förklaring är, som Johansson betonar, hemlighetsmakeriet kring utbildningen. Från norsk sida har man också i första hand funnit det angeläget att lyfta fram det norska civilsamhällets och hemmafrontens roll i motståndet mot de tyska ockupanterna. Den svenska militärledningens kontakter med Wehrmacht redan före den norska kapitulationen i juni 1940 och permittenttrafiken mellan Norge och Tyskland genom Sverige kan även ha spelat en roll. Kontrasten mellan det helhjärtade svenska stödet till Finland under vinterkriget och en del psykologiskt tveksamma uttalanden från svenskt politikerhåll under den tyska ockupationens inledningsskede kan också ha haft betydelse. Unionsupplösningen med de folkpsykologiska spänningarna mellan Sverige och Norge låg också bara några årtionden tillbaka i tiden.

Mer läsning

Annons