Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemma hos Snorre

BOK
Thorvald Steen: Den lilla hästen. Översättning: Staffan Söderblom.
Nordstedts.

Annons
Thorvald Steens nya roman Den lilla hästen sladdar rejält i starten. Vi möter Snorre Sturlasson när han driver runt på sin gård, ser sin smed rymma, byter ett par ord med en piga, tar ett varmbad i sin egen stenpool, betraktar sin stavkyrka, ställer sig vid skrivbordet, beskådar fästningsvallen och de tjärade husen och tänker på sin älskarinna. Det är 1241, Snorre är drygt sextio år och ska mördas om ett par dygn, det får vi veta redan på första sidan och det påminns vi om boken igenom.

Han verkar alldeles ensam, som om han vore fredlös i sitt eget liv tills man inser att han är så djupt osympatisk, girig och härsklysten att alla i hans närhet flyr honom.

Likväl sladdar boken. Snorre tänker från och till, inne i sladden, på sitt liv och en rad övergrepp men utan att egentligen få någon fason på sin ånger, väl för att tankegodset är så beskuret och fokus så rörligt, det blir mest rotation, rörelse och klipp.

Nu väntar han på älskarinnan som också kommer till honom och de får en sista natt ihop. Snorre har alltid rövat och erövrat kvinnor och roffat åt sig egendomar och låtit slå ihjäl folk och är eller har i praktiken varit en sorts kung eller vicekung över halva Island.

Han har med andra ord en rad fiender. En son älskar honom djupt men är lika enfaldig som brutal och far fram som ett vilddjur; Snorre använder honom som torped och mordredskap men funderar ibland på att ta livet av sonen. Egentligen är Snorre bara människa när han talar med sin häst, ett litet klokt och egensinnigt djur.

Den lilla hästen är Steens femte roman på svenska och den fjärde med historiskt motiv. I den förra, Konstantinopel, svängde berättelsen plötsligt och hamnade i Island där Snorre satt och skrev om en pilgrimsfärd som den norske kungen gjorde till Jerusalem och det heliga landet. Här försöker Snorre också skriva men orden vill inte.

De vill inte riktigt för Steen heller, tycker jag. Det har alltid funnits ett distanserande drag över hans texter, de vänder delvis ryggen åt läsaren. Det ger dem samtidigt en egendomlig laddning; man får så att säga själv försöka vända dem rätt igen. Men här är det svårt. När Steen beskriver det isländska landskapet, särskilt från hästryggen, går det bättre, då rider bergen och bygden i någon mån med och texten vänder sig mer mot läsaren, men bara där.

Man blir också medveten om vad dialogen betyder för att driva en historia framåt; i de gamla isländska sagorna kunde ända upp till fyrtio procent vara röster men här är det mycket tyst runt Snorre och till slut blir det rätt tyst runt läsaren också. "Här får var och en lägga till eller dra ifrån efter egen förmåga", skriver Steen på ett ställe. Jovisst, tänker man, men det finns ju samtidigt en gräns för hur mycket läsaren kan uträtta på egen hand.

Människorna är gåtfulla i Steens romaner. De lever och rör sig så ryckigt och rätt som det är kan de bli stående, som om de måste vridas upp med en nyckel. Det är likadant med Snorre, man vet aldrig när han ska bli stående på scenen, med ett fjäderverk som inte längre tickar och går.

Emellanåt återberättar han relationer och konflikter i det förflutna och då stannar texten av, det blir rörigt och livlöst. De gamla islänningarna älskade ju den sortens kataloger, de ville ha besked om släktband och våldsamheter, men här får man lust att vrida om nyckeln ett par varv igen.


Mer läsning

Annons