Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Historien om tjockt "L"

/
  • Hur gör du med tungan när du uttalar bokstaven l? Många av oss gör i vissa ord en snärt med tungan till det tjocka l som har så lång tradition i Norden.
  • Kanske talade man med tjockt l redan på vikingatiden? På runstenar finns i alla fall två olika runor för bokstaven l.

Annons

Hur talar du? Varför talar du som du gör?

Tjockt l känner alla nordbor till och kan till och med tycka ett och annat om det. Man ska bara inte tro att det är något nytt sämre påhitt. Sedan tusen år är detta tungspetsslags-l – så kallat apiko-kakuminalt l – traditionellt normalt i centrala Norden att uttala kort i ord där det uttalsmässigt är möjligt i alla standardspråk och dialekter – i Sverige i stort sett norr om de södra gamla danska landskapen, östra Norge och svenska Finland.

Istället för mjukt eller lent l används tjockt l i ordtyper som blå, gul, halv, ramla. Likaså förekommer det i stället för -rd – en förändring som uppstod under tidig medeltid i ord som färd, gjorde, ord, värld. Däremot har tyska låneord som bal, fel, smal behållit mjukt, dentalt l. Redan på 1600-talet uppmärksammade Samuel Columbus allt det här i En Swensk Ordeskötsel, där han långt före sin tid gör språkgeografiska och språksociologiska iakttagelser: "Tjockt L finnes i Swänskan som knapt nogon främmande ska kunn säij ut… Men hof-folke ha tungan weekare."

Den vetenskap som söker ursprunget har bara indicier att bygga på: Ett antal runstenar som har två olika l-runor, språket i tidiga diplom och den språkgeografiska bilden. Den senaste teorin (Kuzmenko, 1995) analyserar tänkta ljudutvecklingar och placerar ett bakre l till vikingatidens början och vårt tjocka l långt senare i tiden än föregångarnas gör (Noreen, Wessén, Lindqvist, Ronge). Det man är överens om är ett östskandinaviskt upphov.

Däremot har man inte berört den sociala aspekten på hur en sådan språkförändring överhuvudtaget genomförs. Tjockt l måste ha sitt ursprung i maktsammanslutningarna bland svearna med någon idoliserad storman som föregångare. Det nya kraftfulla l-uttalet tillhörde snart maktens språk och som språklig förfining fick det spridning inom alla maktstrukturer, inom kult och handel och alla folklager. Framgången för detta nya l hör samman med den utvandring som skedde under sen folkvandringstid från det expansiva Mälardalsområdet norröver bland annat till Trøndelag. Utbredningen i Norge nådde under dess produktiva tid inte bortom fjällmassiven mot det norska Vestlandet och Sørlandet, vilket språken därifrån på Island och Färöarna visar.

I samband med kyrkans etablering och behovet av utländsk spetskompetens inom teknik och hantverk började det inhemska språket förändras på bred front. Med tyskar, holländare och danskar i vimlet uppstod det pidginspråk, som lade grunden till den stockholmska rikssvenskan. När därtill den oeniga svenska aristokratin inte kunde komma överens om annat än att utse utländska furstar till kungar, började epoken med tjockt l som högspråksideal gå mot sitt slut.

Under krigen mellan Sverige och Danmark kan tjockt l ha haft en schibboletfunktion – ett språkligt medel att skilja mellan vänner och fiender – , som beskrivs i Bibeln. Delningen av Halland på 1200-talet visar än i dag de dåtida lojaliteterna kring gränsen med nordligt tjockt l och sydligt dansk l-uttal.

Som ett centralnordiskt språkmärke har tjockt l behållits som visar allmogens gräns mot överheten – kungamakten, krigsmakten och kyrkan.

Vårt dialektgeografiska kunnande – som inte bara är av intresse för vetenskapen utan hör till vårt kulturella och språkliga arv med betydelse för förståelse av våra sammanhang – är det som också säger oss: Så fel det blir när Leppe Sundevall sjunger om Befälhavaren på Ångermanälven, när man spelar in adventskalendern i norrländska Ängersjö med skådespelare med statligt normerad teatersvenska och när Tomas Norström som Olle i Pistvakt inte kan uttala ett riktigt tjockt l.

Uttalet av -rd som tjockt l har numera i stort sett enbart behållits i dialekter. I litterär tid och fram till nutid har det varit ett högst korrekt inslag i svenskt tal och skrevs på 1600-1700-talen oftast -hl i stället för -rd, en hypersvensk egenhet som omhuldades i intellektuella kretsar. I nutida standardsvenska har man rensat undan tjockt l och restituerat stavning till -rd. Men tjockt l har ställt till det så att många ord med -rd har övergått till i att skriftspråket stavas med l och möjliggjort läsuttal med tand-l, i ord som fjol, hin håle, stel, svål, tvi vale och ortnamn som Gala, Gäle, Fjäl, Åmål.

Språkvanorna med avseende på tjockt l och lent l skiljer i grova drag landsbygd från storstad, tradition från modernitet, äldre från yngre, genuint talspråk från lässvenska och familjärt tal från formellt tal.

Uttalet av l är centralt i frågan om språklig medvetenhet: Hur talar jag? Hur värderar jag andras sätt att tala? L är ett bland ett fåtal varierbara svenska konsonantljud. När en tjockt-l-talare vill förställa sig, dölja sitt ursprung eller vara märkvärdig är det tjockt l som först får stryka på foten.

Många lärare använder inte sitt ärvda tjocka l i tron att vara språkligt föredöme. Det finns till och med de som säger till sina elever: "Sluta me dom där tjocka l-en, det e så fult!" Ett avsiktligt val av meddelandespråk utan tjockt l har de flesta kommunväxlarna, landstingens och hälsocentralernas växlar och till och med lokalradio och –tv. På stadsbussarnas hållplatsutrop tillåts inte tjockt l, som man säger är bondigt – och därför inte duger. Den röststyrda telefoninformationen på Länstrafiken – som är riksomfattande och därmed ska betjäna några miljoner tjockt-l-talare – klarar inte av alla uttal av till exempel Böle och Höla och många andra svenska hållplatsnamn. Det är slarvigt av Länstrafiken – men också ett uttryck för enhetsstatens kränkande strävan efter likformighet.

Exempel på personer som behåller sitt tjocka l utan att så att säga stigmatiseras är meteorologen Anders Nylund, tv-redaktören Yvette Hermundstad, justitierådet och förre justitiekanslern Göran Lambertz, rallystjärnan Tina Thörner och andra idrottsstjärnor som Johan Olsson, Anders Södergren och Björn Ferry, alla med insikten att det är ju så folk talar medan till exempee Magdalena Forsberg alltmer har tillägnat sig ett centralt mediespråk.

Språk, identitet och estetik förändras. Men än så länge lever den mest särpräglade svenska språknovationen kvar – tjockt i – som vare sig den svenska skolan, Svenska för invandrare, Svenska akademin eller ortnamnsmyndigheter har förstått sig på att hantera.

Mer läsning

Annons