Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon blev frisk från det socialt sjuka

/
  • Susanna Alakoski gjorde årets första författarbesök på Kulturmagasinet i går kväll.

Susanna Alakoski trodde aldrig att hennes bok "Svinalängorna" skulle bli så läst. Av skolbarn, sjukvårdspersonal och socialarbetare.
Men social utsatta barn engagerar, och hon var själv ett sådant. I går besökte hon Kulturmagasinet.

Annons

– Det stod ingenstans om oss att vi var psykiskt sjuka, men överallt att vi var socialt sjuka. Kan man vara socialt sjuk och även bli socialt frisk? säger Susanna Alakoski.

Hon har gett ut "Svinalängorna", "Håpas du trifs bra i fengelset" och senast "Oktober i Fattigsverige", som är en sorts biografi. I stället för den skulle en helt annan bok ha kommit, men hon kuppade sin redaktör. Frågan varför hennes liv varit så jobbigt krävde att få bli utredd.

– Jag sa att jag kommit lika långt på den här som på den andra, och han fick bestämma vilken som skulle komma först. Han valde den biografiska. Jag ljög dessvärre - jag hade ingen sådan text. Men jag hade den inom mig, säger hon.

När man kommer från en bättre familj och söker rötter har man kanske fina akvareller på väggarna, pianokompositioner eller stolta yrkesliv att börja söka bland. Själv fick hon gå till social-; sjuk- och kriminaljournaler för att hitta historien om sin familj. Om missbruk, våld och social misär. Om generationer av ensamma och fattiga mödrar; om mormodern som hade "fader okänd" i prästbetyget och därför inte fick gå på samma sida gatan som barnen med gifta föräldrar.

Och om sig själv, flickan som stal från macken hon jobbade på och fick beröm av pappa. Som begärde sig fosterhemsplacerad när hon var 14, som blivit vräkt och hemlös. Som visst skaffat jobb i korvkiosk vid 16, fixat lägenhet - men som inte borde ha släppts att klara sig själv på bräcklig grund.

Att hon blev "socialt frisk" till slut tror hon beror bland annat på att Sverige ändå var ett bra land: att hon fick en andra chans att få en lägenhet, att hon var flicka och därför inte börjat missbruka, att studielånen fanns så att hon kunde skaffa sig riktig utbildning. På 60- och 70-talen var det annars självklart att pojkarna från hennes kretsar förväntades jobba i fabrik eller verkstad, flickorna på kontor.

Nu är hon 52 och har varit på mängder av begravningar efter barndomsvänner som dött i förtid. De har knarkat ihjäl sig, suttit i fängelse, fått knivar i ryggen eller leversjukdomar.

– Och nästan alla har lämnat barn efter sig som kommer att fortplanta det socialt sjuka, och det gör mig så bedrövad.

Själv var hon 20 innan hon såg hemlösa på gatorna; för hennes egna barn är det vardagsmat. Susanna Alakoski tycker inte om det Sverige som vuxit fram de senaste decennierna.

– När jag var barn fanns det pengar i socialtjänsten, men inte så mycket kunskap. I dag vet vi vad vi som är bra för människorna, men det finns inga pengar till det, säger hon.

Mer läsning

Annons