Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon som vågat möta världen

/

Annons
Idag får Birgitta Stenberg ett av de största litterära priserna en svensk författare kan få näst efter Alfred Nobels vill säga. Det är Selma Lagerlöfs litteraturpris som inte enbart består av äran utan också en check på hundratusen kronor. Och häromåret förärades hon Piraten-priset. Birgitta Stenberg har uppenbarligen på senare tid blivit en av de etablerade, en av de accepterade och hyllade. Det är en roll som säkerligen skaver en aning ovant och obekvämt. Birgitta Stenberg är annars van att gå i motvind, att skriva mot rådande trender, tabun och stelnade konventioner.
När jag tänker på Birgitta Stenberg finns det en scen som inte lämnar mig ifred. Det var i Göteborg, under en av alla dessa röriga och bökiga bokmässor. Det var en tidig kväll i början av mässveckan och jag satt på ett av stadens dyrare ställen tillsammans med Louise Boije af Gennäs. Hon var hypernervös. Hon var spänd som felsträckt fiolsträng. Det hade läckt ut till pressen att hon levde tillsammans med en kvinna. Spaltkilometrar i kvällspressen var redan skrivna. Löpsedlarna var uppklistrade. Och nu var Louise nervös inför hur människor och kollegor skulle reagera. Vad skulle de säga? Håna henne? Ignorera henne? Hur skulle kommentarerna falla?
Jag såg Birgitta Stenberg komma in i lokalen. Hon var helt klädd i svart, från topp till tå. Och det numera silverglänsande håret hängde utslaget. Tankarna irrade runt en kort stund och jag hann tänka på både Ellen Key och Selma Lagerlöf medan Birgitta Stenberg närmast skred genom lokalen, nu med tydligt sikte på vårt bord. När hon kom fram lade hon handen på Louises axel och sade:
"Lugn, det kommer att gå bra."
Och jag såg hur Louise Boije af Gennäs tidigare lite flackande och oroliga blick liksom klarnade av och hur de spända axlarna löstes upp, blev naturliga. Där vände det. Allt gick sedan enkelt, smärtfritt.
Det är något märkligt med Birgitta Stenberg. Hon äger en sällsynt utstrålning. Hon besitter både värdighet och värme. Aldrig har jag hört en enda människa som har något negativt eller elakt att säga om henne. Och det är ovanligt i det litterära Sverige. Hon har både integritet och förmåga till närvaro. Hon lutar lätt på huvudet och kan konsten att lyssna på andra människor.
Birgitta Stenbergs författarskap är ovanligt intimt sammantvinnat med hennes liv. Dikt och liv, liv och dikt blir till sist två sidor av samma existens. Redan när Birgitta Stenberg som mycket ung ger sig ut i Europa, i det närmaste flyr den gråa svenska vardagen, är det jakten på författarskapet som är hennes främst och allt annat överskuggande drivkraft. Hon är ännu tonåring, en skolflicka. Hon hamnar i Paris var annars? och världen börjar öppna sig för henne.
Längtan ut i Europa var som en feberepidemi som drabbat många av de unga här hemma i slutet av fyrtiotalet och i början av femtiotalet. Världen hade under kriget varit stängd. Sverige var isolerat, en insulär ö av inskränkthet. Allt stort och viktigt, allt avgörande och nyskapande skedde någon annanstans, någonstans långt borta. Men Birgitta Stenberg flydde även från ett plågsamt förtryck, en omöjlig och smärtsamt situation där hon under flera år utnyttjades sexuellt av en ingift morbror.
Det hon sökte var sig själv men också en väg in till litteraturen. Och självfallet jagade hon även äventyret. Men hela tiden var hon medveten om att hon hade ålagt sig själv en uppgift. Hon iakttog, hon dokumenterade, hon skrev minnesanteckningar allt skulle memoreras för att sedan förvandlas från levt liv till dokumenterande dikt.
Det är de skumma barerna där de ljusskygga nattfåglarna samlas som lockar henne mest. Det är de udda, de utstötta och de himlastormande existenserna; det är de galna, de fallna och förryckta som samlas på barerna. Och allt hon ser skriver hon ner i sin anteckningsbok. "Klarspråk skulle jag skriva, rakt på sak", som Birgitta Stenberg själv uttrycker det i "Kärlek i Europa". "Jag hade börjat föra en sorts dagbok som jag gjorde så verkningsfull och realistisk som jag kunde."
Trots sin ungdom visste Birgitta Stenberg att det hon sökte var självständighet och att denna självständighet endast kunde erövras i ett utanförskap, i en position utanför samhället och dess kvävande normer och förväntningar. "Att komma dit", skriver hon, "betydde att ställa sej själv utanför. Att vara utanför betydde att vara ifred. Ett eget liv, alldeles oberoende."
Birgitta Stenbergs uppväxt var i många avseende ytterst strikt och högborgerlig. Hennes mor levde efter redan då förlegade ideal, det stod helt enkelt en lätt unken doft av oscarianskt artonhundratal kring barndomshemmet. Det som gällde var att hålla ihop benen, sitta vackert, le snällt och vara artig och framför allt för en kvinna att vara söt och hålla tyst.
Det är ett tungt arv som hon revolterar emot. Upproret och uppbrottet blir desto kraftfullare. I Paris söker hon sig till snart till baren La Reine Blanche i Saint Germain. Där samlas på nätterna bögarna och transorna. Det är Mario Grut som tar med henne dit, kanske i första hand för att presentera henne för Paul Andersson detta poesins underbarn och självförbrännande geni.
Det är ingen överdrift att säga att det är ett livsavgörand mötee. Året är 1950 och Birgitta Stenberg är arton år eller ska åtminstone snart fylla. "Han var född i fel folk, i fel moral och med fel språk", skrev Karl Vennberg senare om Paul Andersson.
Året därpå debuterar han som tjugoettåring med två dikter i tidskriften "Femtital". Den första diktsamlingen kom 1952 som stencil i den nyromantiska tidskriften "Metamorfos" med titeln "Ode till en okänd konstellation". Men redan före en enda rad har nått trycket är Paul Andersson känd i tidens innekretsar som det stora poetiska löftet, kort och gott som Det Unga Geniet. Omsorgsfullt och hängivet odlar han sig egen myt. Han var en ny Arthur Rimbaud, en självförbrännande himlastormare som offrar sig själv på mytens altare.
Birgitta Stenberg får genom Paul Andersson en minst sagt kunnig och förfaren introduktör till Paris undre värld. Han är redan svårt narkotikaberoende och tycks försörja sig genom att leva med rika äldre män. Birgitta Stenberg flyttar snart till samma pensionat som Paul Andersson på rue des Canettes. Där härskar Madame Albaret som en gång varit Marcel Prousts trotjänarinna.
Paul Anderssons betydelse för Birgitta Stenberg och säkerligen omvänt är svår att överskatta. I honom finner Birgitta Stenberg en udda själsfrände, en marterad mästare som lyser upp litteraturens mörker. Genialiteten gnistrar, den smittar och inspirerar.
Tio år senare i Rom, när Paul Andersson gått ner sig djupt i drogträsket, finns den svårbeskrivna gnistan kvar emellan dem. Paul Andersson har nu tappat framtänderna, som alla tunga narkomaner. Han rotar runt på soptippen efter slängda mediciner varje onsdag då sjukhuset tömmer sitt skräp. Han rum på Via dei Chiavari är fullt av smutsiga kanyler. Han skriver inte längre. Läser knappt några böcker. Ändå skriver Birgitta Stenberg i "Spanska trappan": "Det var alltid samma sak, det fanns något i atmosfären kring Paul som ständigt fick mig att längta efter att anteckna själva livet, tvinga fast det på papperet och hålla det kvar."
Birgitta Stenberg utforskar inte bara den stora världen utan även sin sexualitet. Hon kommer till insikt om att hon är bisexuell. Hon lever samtidigt ett hårt och ofta utsatt liv först i Paris och senare vid Rivieran i Cannes. Hon dricker mycket och är själv snart amfetaminist. Ett missbruk som kom att vara i många år amfetamin var vid denna tid en mycket populär drog bland intellektuella och användes ofta för att orka arbeta mer, kunna skärpa sig trots trötthet och utmattning.
Birgitta Stenberg satsade allt för att vinna frihet och konstnärliga erfarenheter. Priset var säkerligen högt. Och det är en fascinerande upplevelse att på nytt träda in i den värld som var Birgitta Stenbergs, att läsa om hennes fem självbiografiska böcker. De är så nakna. Så oförställda. Så uppfordrande och livsbejakande. Så aggressivt hungriga på allt levande, allt avvikande och marginaliserat. Och ändå är de så fulla av oartikulerad smärta.
De erfarenheter Birgitta Stenberg erövrat vilka väl ytterst är vad som skänker henne värdighet och värme har minst sagt varit dyrköpta. "Vi var alla fel ute, på ett eller annat sätt", summerar hon i den femte delen av sin självbiografiska serie "Alla vilda" som kom ut förra året. Men genom att naket och oförställt, uppriktigt och utan förskönande omskrivningar dela med sig av sina både bittra och ljuva lärdomar har hon förmått ingjuta mod hos de missanpassade, visa en väg tillbaka till ett värdigt liv för de utstötta. Hon har gett de marginaliserade en röst och en hemort.
Där Selma Lagerlöf tvingades leva ett halvt förljuget liv och försöka dölja sin sexuella läggning, där har Birgitta Stenberg brutit tabu efter tabu och talat klarspråk och blivit till en förebild. Så det är bara att instämma i juryns ovanligt träffande prismotivering: "För ett författarskap som i likhet med Selma Lagerlöfs vågat möta världen och se utan att döma."

Mer läsning

Annons