Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Humor, elegans och romantik"**

Annons
"Humor, elegans och romantik"**

Sundsvalls Blåsarkvintett står ofta för genomtänkta programval.
Repertoaren är stor och man hittar ofta sällan hörd musik. I torsdags
bjöd man idel parisisk 1900-talsmusik. Skiftande var den, både till
humöret och i sättningen. I vanlig ordning presenterades musikverken av
ensemblens egna medlemmar. Jag väntar dock fortfarande på den musikkväll
där klarinettisten Inge Magnussons får ett större utrymme för sin
språkbegåvning. Hans instinkt och finurlighet lyfter varje beskrivning
till en berättelse.

Kvällen tog sin början med Jean-Michel Damases "Dix-sept variations"
op.22 för blåsarkvintett. Musiken är ovanligt rytmisk intressant. Den
för stundtals tankarna till Ravels spanska ådra, medan finalsatsen
mynnar ut i något närmast Prokofjev-liknande. I sin tolkning inledde
ensemblen med ett återhållet, rakt gående spel. De snabbare partiernas
tvära kast spelades med övertygande täthet.

Två solostycken hade också sin plats på programmet. Flöjtisten Maria
Garlöv Thorsell spelade Eugène Bozzas "Image" op.38. I sitt framförande
kontrasterade hon sina mycket fritt hållna lyriska partierna mot snabba
utras. Skalpassagerna artikulerades väl. Klangligt rymdes här både
mjukhet och en aggressivare, mer pregnant attack. Hornisten Maria
Granberg spelade det första stycket ur Georges Barboteus "Cinq pièces
poetiques". Hon framförde den chosefria melodiken med övertygande
musikalitet, stabilitet och känsla för frasen.

Jean Françaixs eleganta och läckra musik har Blåsarkvintetten spelat
förut. Denna gång hade man valt en trio, ett divertissement för oboe,
klarinett och fagott. Liksom i Damase spelade man också här med en
effektiv direkthet. De snabba partierna spelades pådrivande, med tydlig
riktning. Särskilt fint klingade just finalsatsen. Här fanns värme och
charm.

Man avslutade torsdagskvällen med en resa en smula bakåt i tiden, till
1800-talet och romantiken, dock kvar på fransk mark. I sina utmärkta
programkommentarer har Stig Jacobsson gjort en liknelse med tonspråket i
Paul Taffanels blåsarkvintett med Mendelssohns. Det är träffande. Den
första satsen i kvintetten har en dramatik och nostalgi som minner om
exempelvis Mendelssohns den första pianotrion, i finalen finns en hetsig
briljans som för tankarna till samme tonsättares fjärde symfoni.
Framförandet av Taffanels kvintett bjöd ett dynamiskt innehållsrikt,
breddat, och episkt hållet spel. Särskilt väl ljöd den långsamma satsen,
där hornmelodin balanserades utmärkt på ackompanjemangets bädd.

En god, om något kort musikstund. Fler hade kunnat höra den.

Björn Östlund

Mer läsning

Annons