Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Humor fyller hotade Rooseum

/

KONST
Rooseum, Malmö: Konsthögskolan i Malmö 10 år.

Annons
Det har gått tio år sedan Malmö konsthögskola öppnade, något man nu firar med en jubileumsutställning på konsthallen Rooseum. Sedan starten har drygt 130 elever utexaminerats från skolan, och av dessa har hela 117 tackat ja till att medverka på den pågående utställningen.
För det första säger detta en hel del om Rooseum som byggnad och institution - kapaciteten är minst sagt imponerande, något som Malmös politiker borde ha i åtanke när man nu diskuterar Rooseums osäkra framtid! 117 konstnärer innebär minst 117 utställda verk, och förbluffande nog känns utställningen riktigt luftig.
Vad utställningen mer säger, är att det hänt mycket med svensk konstundervisning sedan akademiernas storhetstid. Malmö konsthögskola var faktiskt först med att skrota det klassiska professorssystemet, och istället introducera ett fritt system där konsteleverna själva sydde ihop sin utbildning med fristående kurser. Idag är detta system norm på samtliga av landets konstskolor.
Genom åren har det av och till stormat kring Malmö konsthögskola. Redan första året hoppade professorn Charlotte Gyllenhammar av sin tjänst i protest mot prefekten Gertrud Sandqvists sätt att leda undervisningen. Vid flera tillfällen senare har både lärare och elever kritiserat skolan för att vara både alltför teoretisk och karriärsinriktad.
Tveklöst skiljer sig landets konsthögskolor åt vad gäller innehållet i utbildningen. Men vad man också kan se, är olika estetiska förhållningssätt. I Umeå är eleverna kanske mer konsumtionskritiska i sin konst. I Malmö mer teoretiska.
Samtidigt är det just denna myt som frestar mig mest att slå hål på, på Rooseums utställning. Det jag framförallt tycker mig ana, är ett utbrett humoristisk förhållningssätt bland eleverna. Ibland är humorn mer åt det âSeinfeldska" hållet, det vill säga skarpt i sinnet och baserat på små samhälleliga iakttagelser, ibland vad man skulle kalla torrt akademisk och i vissa fall subtil på gränsen till förnimbar.
Just det subtila ger Marie Andersson skickligt prov på i sina fotografier av diaprojektioner. Hon har länge jobbat med en konst där hon spelar och leker med verklighetsnivåer; fotograferar av diaprojektioner, skapar bilder i bilder likt ryska babuschkor, och gör så att man som betraktare knappt vågar lita på sina sinnen.
Fotografi är för övrigt det mest utbredda materialvalet bland Malmös gamla elever; kanske är vår allmänna tilltro till fotografin fortfarande så stor att den passar särskilt bra för kritisk analys? I sådana fall är skrattet en ganska normal reaktionsform i till exempel Carin Blüchers stora bild kallad âEn dag gick vi hem till Birgit". Fem pensionärer ligger halvnaket utsträckta i en säng i vad som påminner om en vild orgie - tidigare visad i ett projekt i Malmö kallat âLöpsedlar", tror jag Blücher med bilden vill rikta fokus mot medias alltmer sexualiserade bildkultur.
âCountry Life" är vidare titeln på en serie ironiska bilder som Johanna Domke har tagit, och som också är representationskritiska till sin form. I bild efter bild har hon placerat sig själv framför foton av typiska västernmotiv, där Marlboromannen personifierar manlighetens alla stereotyper. Genom att plötsligt inkludera sig själv i bilderna, inte bara tillför Domke motsvarande kvinnliga stereotyper, hon blottar de på kuppen!
Idag är ett flertal av skolans tidigare elever etablerade namn på den svenska konstscenen. Jag tänker på David Svensson, Nathalie Djurberg, Jonas Dahlberg, Ann Bötcher och Sirous Namazi, för att nämna några. Malmö konsthögskola tio år, är ett utmärkt tillfälle att inte bara se toppen av isberget, utan hela den enorma bredden.

Mer läsning

Annons