Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur fri är public service?

/

Annons
Public service är en viktig del av ytrandefriheten; utan Sveriges Radio och Sveriges Television skulle denna yttrandefrihet vara begränsad eftersom de reklamfiansierade kanalerna inte intresserar sig för den, inte heller på sin tid Bildts borgerliga regering dom asndåg sig ha avskaffat radio- och tv-monopolet, inte av hänsyn till yttrandefriheten utan av omsorg om marknaden.
I ett långt inlägg i radions kulturkvart Obs härom dagen framförde gamle kulturministern Bengt Göransson, mångordigt och välformulerat som alltid, denna synpunkt. Göransson var på sin tid i regeringen bromskloss för reklam-tv; han såg den som ett politiskt nederlag och något den svenska tv-publiken skulle må dåligt av.
Men det fanns alltså ett ädlare skäl till motståndet: omsorgen om yttrandefriheten.
Det är en originell tanke. Just därför att denna yttrandefrihet dikteras av den statsapparat, och i praktiken det parti, Göransson tillhörde, nämligen i avtalen mellan staten och SR respektive SvT. Det avtalet garanterar mångfald i radio och tv vilket är en god sak och alldeles nödvändig som det visat sig sedan reklamradio och reklamfinansierad tv kom igång. I dem bestäms mångfalden av lyssnar- och tittarsiffror och annonsörernas smak.
Det är en litet annan sak med yttrandefriheten.
Varför skulle den vara mer begränsad i en tv-kanal som lever på reklamintäkter än i en som finansieras av straffskatt på tv-apparater som beslutas av riksdag och regering? Finns inte i stället om än inte i Bengt Göranssons föreställningsvärld en risk just att statens hand över radio och tv riskerar att bli en begränsning av yttrandefriheten, just därför att det ytterst är staten som fastställer gränserna för denna frihet.
Den verkställande myndigheten för detta är Granskningsnämnden (som i och för sig också granskar andra än SR och SvT, om än med mindre direkt makt).
Denna nämnd sätter sina egna gränser för yttranderfrihet. Ibland blir de något komiska.
Förra veckan prickade Granskningsnämnden ett uttalande av utrikeskorrespondenten Kjell Albin Abramhamson (medarbetare också på ST-kullturen) i hans egenskap av programledare för insändarprogrammet Ring P 1.
Abrahamson råkade eller sade det mycket medvetet att han är republikan, alltid varit republikan och alltid kommer att förbli republikan.
Detta uttalande, fann Granskningsnämnden, stred mot bestämmelserna om opartiskhet i radions avtal med staten. Abrahamson hade överskridit yttrandefrihetens gräns, bestämd av staten.
Detta majestätsbrott får ett löjes skimmer över sig. Men slår också huvudet på spiken.
Avtalet mellan staten och radion slår alltså fast att Sveriges radio ska vara opartiskt. Men hur långt ned i programverksamheten sträcker sig detta krav? Till varje enskilt program? Till varje medarbetare?
Är det så, vad händer då? Blir alla program utslätade, tvingas varje medarbetare i Sveriges Radio avstå från att framföra en åsikt?
Händelsen med Abrahamson, hur fånig den än kan förefalla, kan jämföras med rabaldret kring Cecilia Uddén när hon inför det amerikanska presidentvalet förra året flyttades bort från debattprogrammet \"Konflikt\" därför att hon kritiserat George W Bush.
Vad liknar detta Bush ena året, kungen det andra om inte en klassisk begränsning av yttrandefriheten, på maktens villkor. Och hur är det med radioavtalet, stämmer det med tankar och bestämmelser i den grundlagsskyddade, historiska svenska yttrandefriheten?
Får man inte kritisera en krigisk amerikansk president eller bekänna sig vara republikan i monarkin Sverige då har Bengt Göranssons omhuldade public service en märklig, maktstyrd syn på yttrandefrihet.

Mer läsning

Annons