Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur man får folk att göra som man vill

/
  • Skyll aldrig ifrån dig om du gjort fel. Då säger du att du kommer att göra samma sak igen. Det var ett av Göran Häggs tips till offentliga talare.

Det mesta i världen utvecklas. Utom retoriken, konsten av övertyga. Liksom dess objekt, den mänskliga hjärnan, ser den likadan ut som under antiken. Göran Hägg inledde Demokratidagarna med att tala om vad vi bör säga om vi vill vinna andra. Och hu vi bör säga det.

Annons
Göran Hägg är litteraturvetare och författare till såväl romaner som läroböcker i retorik. I går öppnade han Demokratidagarna, i år sammanslagna med Mittuniversitetets invigning av det nya Stenhuset för medie- och kommunikationsutbildningarna.
Riktigt sant är det inte att allt är sig likt sedan romartiden. Tv finns. Där kan folk zappa bort den talare som inte direkt fångar intresset, vilket ter sig svårare på ett stormöte. Stora gester får fin effekt inför massorna på torget men blir helt fel i tv.
Snabbt slaktade han idén att en talare bör vara säker på sin sak.
Vi gillar ju folk som är lite bortkomna, sa han och gav exempel på hur det utnyttjas för att vinna sympati.
Vi får fel bild av Hitler som retoriker av det som visas på film. Vi förstår inte hur de kunde gå på den otäcka skrikande gubben. Men vi ser slutet, när han har byggt upp talet. Han startade försiktigt, sa Göran Hägg.
När publiken väl gillar en - och man kan gott se till att smickra den rejält - kan man ge bakgrund till det budskap som ska komma. Den ska vara positiv och framför allt sann: lögner slår tillbaka på en själv och kapar trovärdigheten.
Sedan är det dags att leverera sitt budskap, tydligt men med de beska pillren väl inlindade. De som ska gynnas av de tänkta åtgärderna bör inte sitta i samma sal och kunna hojta att de inte alls tror på saken.
Säg att kommande generationer kommer att uppskatta det vi vill göra. De kan inte protestera, sa Göran Hägg.
Det fulaste greppet är att påstå saker fast man inte säger dem, som \"jag tror inte alls på de rykten jag har hört om att ministern skulle ha gått på porrklubb\".
Slutet på talet bör vara en jublande fanfar, motsatsen till en försiktig början. Och det Göran Hägg inte nämnde, men väl tillämpade, var att en dos humor gör publiken extra villig att låta sig påverkas.

Mer läsning

Annons