Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I Cervantes skugga

BOK
Julian Branston: Den eviga vägen. Översättning: Mårten Ericson
Bokförlaget Augusti.

Annons
Det är i år är fyra hundra år sedan första delen av Miguel Cervantes "Don
Quijote" publicerades. Britten Julian Branstons bidrag till jubileumsyran
"Don Quijote" anses allmänt vara urromanen är ambitiösa "Den eviga vägen".
Den är en pastisch med Cervantes som en av huvudpersonerna. Han är i
romanens inledning strängt upptagen med att skriva sitt komiska mästerverk,
som ges ut i episoder, och håller sakta men säkert på att erövra positionen
som Spaniens mest populära författare. Cervantes vän, den sluge köpmannen
Pedro, låter emellertid honom veta att det finns en livs levande Don
Quijote, nyss utsläppt från hospitalet.

Intrigen är inte hantverksmässigt fullödig men Branston kan sin Cervantes
och hans värld. Hans skildring av 1600-talets Spanien är livfull och
skickligt iscensatt. Förutom den klipske före detta soldaten Cervantes
omfattar det rika och brokiga persongalleriet en avundsjuk och skrupelfri
poet, en underskön hertiginna, en vankelmodig boktryckare och en maktgalen
och synnerligen osympatisk markis. Men precis som i originalet är det Don
Quijote, både skrattretande och sorglig, som stjäl showen. Branstone är som
bäst när han släpper på tyglarna och handlingen lutar åt det farsartade
snarare än det pretentiösa.

"Den eviga vägen" är en charmig hyllning till Cervantes och hans skapelse,
men den är långt ifrån fläckfri. Framställningen är övermåttan ordrik och
ger ett osovrat intryck. Inte sällan blir den mycket långrandig. Men den
viktigaste invändningen handlar om något så viktigt som översättningen. Den
är, tyvärr, under all kritik. Osmidig är bara förnamnet. Det finns gott om
anledningar att läsa den äkta varan istället.




Mer läsning

Annons