Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I El Paso är det krig - mot de fattiga

/

Det här är USA säger jag till mig själv flera gånger under de första dagarna i El Paso, Texas. Lätt att glömma annars. I bussen på väg till downtown talar alla passagerarna spanska. Bara chauffören talar engelska. På min fråga svarar han att bussen stannar mitt i centrum. När alla stiger av frågar jag igen. Jodå, det här är downtown El Paso, svarar han.

Annons
Centrum i en stad med över en halvmiljon invånare är så trist att det skulle klassas som en katastrof i andra rika länder. I USA har jag upplevt nedgångna downtowns i många stora städer, men det här är det sjabbigaste jag har sett. USA håller på att förlora sina städer. Alla som har råd flyttar till förstäderna. Där finns de dyra husen, affärerna och restaurangerna. I Downtown handlar de som nästan inget har.
Downtown El Paso är ett slitet minne av något som en gång var en fungerande stadskultur. I många städer har man insett de negativa följderna och arbetar för en förändring. Så även i El Paso, men åtgärderna är få och ensidiga. Här bygger man museer. Tre stycken har invigts under de senaste åren. Fler är på gång. Vad mer? Inget mer. Museerna blir mest påminnelser om allt som borde göras. Tillsammans med kontorsskyskraporna ligger de som isolerade öar i ett byggnadshav med skräpmatsrestauranger och trista affärer. Till skillnad från kontoren som är befolkade på dagarna är museerna utan besökare. Utanför den museala tomheten pågår ett annat slags liv.
Annunciation House är en privat hjälporganisation som erbjuder mat och husrum till mexikanska immigranter under deras första tid i USA. Jag sitter i väl insuttna fåtöljer i huset på San Antonio Avenue och talar om framtiden. Samtalen om det förflutna handlar om fattigdom. Nuet är inte så mycket att orda om. Det skall helst vara en parentes på vägen mot en ljusare framtid. Framtiden handlar om arbete och pengar. Få i huset är över fyrtio. De flesta är under trettio. Det bör man vara för att ha en chans att klara sig. Gränslandet är inget för äldre människor.
Det har varit ont om jobb de senaste veckorna och längtan efter arbete är intensiv. Jobben i staden är få och dåligt betalda. Många av männen har sina familjer i Mexiko. De behöver pengar. Det är därför de har kommit till USA, för att arbeta så att de kan skicka hem pengar. De har visum som ger dem tillåtelse att söka arbete i El Paso. 72 timmars uppehållstillstånd står det på dokumenten, som inte är datumstämplade och därför kan vara hur länge som helst, men de räcker inte särskilt många kilometrar.
På vägarna runt El Paso ligger gränspolisens stationer där det kontrolleras att inga obehöriga lämnar staden. Man kan inte resa fritt i sydvästra USA. Överallt finns poliser som kontrollerar att folk har rätt färdhandlingar. USA håller på att förvandlas till ett övervakningssamhälle. Vita människor behandlas vanligen väl, men långt ifrån alltid. Mer än en gång har jag av en brysk polisröst blivit tillsagd att lägga händerna på biltaket och svara på frågor som polismännen inte har rätt att ställa. Det är sällan rätt tillfälle för en främmande journalist att tala om för amerikanska polismän vilka bestämmelser som gäller. När jag ser hur de fattiga behandlas känns det inte så viktigt. Under president Bushs ämbetsperiod har kriget mot fattigdomen förvandlats till ett krig mot de fattiga. Det kriget håller på att göra USA till en polisstat.
En söndagskväll kommer en man till Annunciation House och berättar att det finns jobb i Albuquerque i New Mexico. Gränspolisen har stängt för kvällen, säger mannen. Några tvivlar på hans uppgifter, men mannen är säker. Han har talat med folk som just har rest förbi kontrollstationen och den var inte bemannad. Männen beslutar sig för att resa.
Nästa morgon är jag åter i huset på San Antonio Avenue och får veta hur det gått. Ingen av männen kom till Albuquerque. Alla har tillbringat natten i häktet. Nästa dag förpassas männen till Mexiko. Så är det varje dag. Hundratals män som har fastnat i gränspolisens kontroller skickas åter till Mexiko. Halv fyra på eftermiddagen returneras de många männen och de få kvinnorna. Polisen transporterar dem till bron. Jag står och tittar när de återvänder till Mexiko. Sakta går de över bron till fattigdomen och arbetslösheten på andra sidan. Många av dem kommer snart att återvända.
En dag följer jag häktningsförhandlingarna i den federala domstolen i El Paso. Det som äger rum i rättssalen kan bäst beskrivas som en lång utdragen förnedringsprocess. De trettiofem fångarna förs in i salen med hand- och fotbojor med länkar till ett metallbälte runt midjan. Alla är klädda i gråblå fängelsekläder. De två kvinnorna ser ut som om de just har fyllt tjugo, männen är lite äldre, men endast två verkar vara över fyrtio. Fyra män och en kvinna är misstänkta för narkotikasmuggling. De andra har anhållits för att de inte har tillstånd att vistas i USA.
Under pauser i förhandlingarna talar jag med jurister och poliser. De blir förvånade över min reaktion. De tror att fångar behandlas lika illa i andra länder. Kunskapen om vad som sker utanför USA är nästan obefintlig. Nittio procent av medborgarna i landet saknar pass och de som har sett andra länder har ofta gjort det när de varit stationerade på amerikanska militärbaser i andra länder. När jag säger att den förnedrande behandling som fångarna utsätts för skulle vara otänkbar i de flesta europeiska länder tittar de på mig som om jag ljuger. Sanningen om rättsövergreppen och militariseringen i USA är så obehaglig att många amerikaner väljer att tro att det är något som är normalt i civiliserade länder.

Mer läsning

Annons