Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I mediernas malström

/

Den digitala logiken omskapar oss alla i grunden. Gunilla Kindstrand läser en bok om mediernas nya värld och finner att verkligheten överträffar allt.

Annons

Det är ett bra ord: Klickokratin.

Låter som en karamell i munnen.

Jag misstänker att det är precis där Ulrika Kärnborgs bokidé fick fart – i en titel som smackande försöker sammanfatta en samhällsutveckling, där medial framgång mäts i klick.

Bokens bärande fråga är hur den digitala logiken påverkar kopplingen mellan demokratin och journalistiken. Har vi hamnat i ett läge där mer eller mindre egendomliga listor, gulliga katter och konstiga TV-klipp tränger ut den journalistik som det demokratiska samhället är beroende av?

En akut intressant ingång, alltså, men den som förväntar sig att få svar av samma kaliber kommer att bli besviken.

Ulrika Kärnborg har ett anglosaxiskt sätt att skriva; essäistiskt, sökande, med sig själv starkt närvarande i berättelsen. Vi är med i hennes intervjusituationer, delar hennes intryck och stickspår. Det är lättläst och levande, men undersökning håller sig inom redan väl kända kretsar där traditionsbärande redaktörer lite väl ivrigt bekräftar varandra och författaren. Alla uttrycker de sin vånda inför utvecklingen. De flesta har ungefär samma sak att säga: - Vi är oroliga. Det är inte som förr.

Med förr menar de mestadels 1990-talets guldålder, när bilagorna svällde och layoutkonsten liksom det journalistiska självförtroendet var på topp. Att DN:s kulturredaktion höll sig med egen psykolog och drack champagne på jobbet verkar inte ha förvånat någon.

En annan av Kärnborgs referenspunkter är 1970-talet, en tid då de unga journalisterna fick sin yrkesidentitet formad av branschprominenser som Bengt Nerman och Lars Furhoff. Som en av studenterna på just den journalisthögskolan, under just de åren och med just de lärarna, har jag lite svårt att svälja Kärnborgs lätt skimrande beskrivningar. Alla tider har ju sina egna utmaningar, såväl i klass- som genus och etnicitetssammanhanget. (I realiteten var Nerman och Furhoff dessutom oftast djupt oense om journalistens uppdrag och mandat.)

Nuet är, helt förståeligt, svårare att fånga. Ibland får man känslan av att Kärnborg, liksom intervjupersonerna, försöker ta ett grepp om de nya villkoren med verktyg som ohjälpligt hör det förflutna till. Den gamla relationen mellan journalisterna och publiken är ju redan brutalt omförhandlad. Inte heller kontrollerar medieföretagen sina egna publiceringskanaler längre utan är djupt beroende av jättar som Google och Facebook och deras ständigt uppdaterade affärsstrategier. De gamla affärsmodellerna är på väg att fasas ut. Papperstidningen, som sedan hundra år garanterat branschintäkterna, minskar i relevans och intresse, och de gamla parhästarna annons & abonnemang låter sig inte ledas över till nätet. I snabb takt prövas istället nya sätt att tjäna pengar i det digitala, vilket frestar på både etik och yrkesidentiteter. Ett exempel i boken är det som numera kallas churnalism (efter engelskans churn som betyder kärna smör) där journalister istället för att själva berätta om verkligheten nöjer sig med att snabbt vispa om i PR-byråernas och lobbyisternas underlag. Arbetslösheten är grotesk. Mitt i allt detta frodas ändå det journalistiska berättandet, ofta i nya djärva former och ingångar.

Det är ett ultrakomplext läge, vilket inte riktigt blir synligt i bokens snabba skisser.

En av Kärnborgs käpphästar är att diskussionen om medieutvecklingen och demokratin kidnappats av nyhetsjournalisterna, trots att kulturjournalistiken och kritiken är än mer hotade av utvecklingen. Var kommer morgondagens samtal om konst och litteratur att äga rum i en medievärld som (ännu) inte förmår slå vakt om de omätbara värdena?

Flera av de intervjuade svarar, provocerande uppgivet, att public service snart måste ta rollen som räddaren i nöden. Men att statlig radio och TV som ska ha monopol på en kvalificerad kritik och ett djupare offentligt kultursamtal kan väl knappast ses som ett önskvärt alternativ? Här blir man som läsare uppiggad av kulturminister Alice Bah Kuhnkes ampra replik till de uppgivna: Public service är inget kvalitetsmärke (som många alltså tycks tro), utan en ägandeform, slår hon fast. Och tillägger: God journalistik bör bedrivas via många olika ägarformer också i framtiden.

Frågan om kulturjournalistikens eventuellt osäkra framtid borde intressera såväl ministern som andra kulturpolitiker också ur ett annat perspektiv. Hur skulle kulturpolitiken, så som den byggts i Sverige, över huvud taget kunna förverkligas utan främst lokaltidningarnas bevakning? Den regionaliserade kulturpolitiken förutsätter kunniga lokala kulturjournalister som granskar, kritiserar, diskuterar och sätter in lokala företeelser i ett bredare sammanhang. Här finns ett ömsesidigt beroende som lägger ramarna för det vi brukar kalla offentligheten, alltså det demokratiska rum som såväl media som kulturinstitutioner garanterar. Just offentlighetens förändringar är ett ämne som Magnus William-Olsson, poet och kulturskribent, för mycket intressanta resonemang kring i Kärnborgs bok. William-Olsson har under flera år, med beundransvärd uthållighet och konsekvens, diskuterat hur digitaliseringen på djupet påverkar förutsättningarna för konstarterna och deras roll i det offentliga samtalet. För att förstå den genomgripande förändring som digitaliseringen tvingar fram måste vi flytta perspektivet från informationsspridning till uppmärksamhet, menar han. Informationen flödar men förmåga till uppmärksamhet är en starkt begränsad resurs. Han uttrycker viss förvåning över att insikten ännu inte slagit igenom i medieföretagens ekonomiska strategier.

Den digitala logiken omskapar och fragmentiserar såväl medier, som politik och samhällsstrukturer. Den förändrar vårt sätt att tänka, vårt att sätt att se på varandra. Den förvandlar våra idéer om tillhörighet och vi-känsla. Den upplöser idéer kring lokalt och globalt. Medierna speglar och transformeras – allt i samma sekund. Förändringen går fort, fortare än vad de flesta orkar omfatta och definitivt snabbare än vad Ulrika Kärnborg förutsett. Några kapitel i boken känns faktiskt redan daterade. Andra kommer att leva länge framöver, som spirituella, vackert formulerade bilder från en vilsen och på många vis märklig medietid.

Mer läsning

Annons