Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I skuggan av stjärnan

Bakom scenen lever teatern ett mytomspunnet liv oåtkomligt för publikens blickar.
Men i pjäsen "Påklädaren" på Stockholms stadsteater öppnar Sven Wollter och Johan Rabaeus ridån för tragiken och farsen som utspelas i logerna.

Annons
Sir John är en före detta stjärnskådespelare som leder en kringresande teatergrupp i England under andra världskriget. Truppen består av det slitna, gamla och udda teaterfolket som inte blivit inkallade.
Den åldrade teaterdirektören spelar själv kväll efter kväll huvudrollerna i de stora Shakespearedramerna; Kung Lear, Richard III och så vidare. Schemat är omänskligt och minnet och orken sinar. Det är bara påklädaren Norman som kväll efter kväll får sin chef i skick att stå på scenen.
Medan Sven Wollter får spela ut den åldrade stjärnskådespelarens hela register, gör Johan Rabaeus den klartänkte och bitske påklädaren, ständigt till hands för sin skådespelare.
Det är mitt jobb att inte synas på ett mycket synligt sätt, säger han om sitt sätt att spela rollen, säger han.
Jag kan leva ut min roll. Han är den klassiske skådespelaren, som har gjort alla de stora rollerna. Sir John är ju som ett självporträtt av mig! , säger Sven Wollter som plockar in sin Lear från Roma teater 2001.
Kanske är det deras roller som följt med dem av Stora scenen, men precis som på scenen är Wollter även i intervjusoffan den utåtriktade och entusiastiske, medan Rabaeus betraktar situationen från sidan och väljer sina kommentarer noggrant.
De två är ense om att "Påklädaren", med premiär den 7 maj, handlar om ett gammalt förhållande där kärlek och hat är två sidor av samma mynt och där båda behöver varandra lika mycket.
Det är två människor som har en gemensam kärlek till teatern. Den råkar tilldra sig på en teater, men i grunden handlar den om ett förhållande, ett ömsesidigt beroende. Kärlek och hat, som i ett äktenskap, säger Rabaeus och Wollter fortsätter:
Teatern är speciellt tacksam, där uppstår nära förhållanden mellan människor trots att de inte delar säng. Där finns också en egocentricitet som kan vara plågsam för en omvärld men som är begriplig för dem som är involverade.
"Påklädaren" är skriven av Ronald Harwood, som en gång i tiden själv arbetade som påklädare. De två skådespelarna tycker att han fångat själen i livet bakom scenen. Hur eländigt och slitsamt det kan vara men att alla som är där delar en passion för teatern.
Det hierarkiska i pjäsen har vi inte på moderna teatrar i dag. Det finns inga påklädare av det här slaget längre. Nu finns ett par, tre kostymtekniker som tillsammans hjälper alla skådespelarna med kostymerna. Men när jag gick på teaterhögskolan i början av 50-talet jobbade jag som påklädare på Göteborgs stadsteater. Och det var som i pjäsen: "Han är den stora stjärnan och med honom ska du göra så och så. På 70-talet avskaffade vi mycket av de där hierarkierna.
Sir John är ett mänskligt vrak som vore helt inkapabel att stå på en scen om inte hans påklädare stöttade honom i varje ögonblick fram till att ridån går upp. Dagens skådespelare arbetar som ett kollektiv men har inte alltid samma stöd dagar då det är tungt att gå upp på scen. Depression, scenskräck, dåliga recensioner, liten publik eller problem hemma - ångesten över att gå upp på scen får man ta hand om ensam.
Jag har faktiskt en kompis som har hjälpt mig när jag har haft tuffa perioder. Han arbetar som maskör. Sitter man med någon som arbetar med ens ansikte just innan föreställning kan man komma varandra väldigt nära, berättar Johan Rabaeus.
Påklädaren Norman är den smartare och verbale av de två. Trots att framtidsutsikterna är eländiga accepterar han ändå att fortsätta i skuggan av den stundtals ogine och elake skådespelaren. Vid ett tillfälle i pjäsen får Norman frågan varför han finner sig i Sir Johns behandling av honom. Norman svarar att Sir John ger bara igen. Han är tvungen att ta ut sin frustration han har med sig från scenen någonstans.
Det där är så sant. Sårbarheten på scen, passionen och besattheten är så stor att det måste finnas personer runt om som inte har den besattheten. Det förstår Norman. Och sådana personer finns det på teatrar överallt, säger Sven Wollter.
Den här pjäsen handar om passion. Det är så dåligt med passion i dagens samhälle. Därför tycker jag att den här pjäsen det behövs, säger Johan Rabaeus.

Mer läsning

Annons