Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Illustrerad klassiker

/
  • Hur ska man göra när man bara väntar på en pappa som aldrig kommer? Kanske bygger man en båt, som Telemachos (Sofia Andersson), trots mamma Penelopes (Jan Boholm) tvivel.
  • Sofia Andersson som Telemachos och Jan Boholm som den bufflige Altinos, precis så vidrig som en äldre retsticka kan vara.
  • Telemachos (Sofia Andersson) och hans mor Penelope (Jan Boholm) har en bra relation och Telemachos får ofta höra sagor.

Annons
Pojken på stranden
Cirkus Elvira
Medverkande: Sofia Andersson, Jan Boholm
Regi: Helena Svartling
Uslands skola

Telemachos är Odysseus son, kvarlämnad på ön Ithaka när pappa drar ut i stora kriget. Inte känns det kul att gå därhemma och vänta, stå ut med ryktena om att han stuckit för gott och se skarorna av presumtiva plastpappor svärma kring mamma drottningen.
Pojken på stranden, nu på turné som skolteater, är något av en illustrerad klassiker, en berättelse som med enkel rekvisita och genomtänkta gester låter publiken själv fylla i vad som fattas. Innan böckernas tid var det muntliga berättandet hela litteraturen. Och med tanke på det ökade intresset för talböcker, och problemen att få unga att läsa, är den kanske också framtidens litteratur, en där inga dyslektiker finns.
Här presenterar nu Jan Boholm och Sofia Andersson den äldste av de gamle, Odyssén, med sina gudar och människor. De glider smidigt mellan olika rollkaraktärer. De frammanar vågor genom att låta ett tygstycke fladdra och intar kungavärdighet genom att fästa upp samma tygstycke i midjan, och det fungerar.
För visst angår klassikerna. Det märks på barnens skratt, deras tystnad, deras respekt. Vem har inte upplevt en bufflig, arrogant mobbartyp som Artinos? Många vet hur det vill säga att vänta på en pappa som aldrig kommer. Och barn som lever i en medievärld full av kändisar och kungligheter kan säkert förstå hur det känns för kungens unge, när elaka rykten sprids om pappa och mamma.
Det som är svårast att översätta till en nutida värld är striderna, som många klassiker vällustigt frossar i. Vi kan förstå och återge de gamla berättelsernas problem, passioner, finurlighet och mänsklighet, men inte deras blodtörst. Där tvingas också Cirkus Elvira till reträtt inför det omöjliga i att mosa horder av motståndare, även om de är osynliga.
Däremot kan slutet mycket väl göras till en påminnelse om att vi ibland får det vi önskat oss utan att känna igen det genast. Precis som här.
Pojken på stranden är en enkel klassrumspjäs, gestaltad med små medel och mycket inlevelse. För i vår bild- och actionhungriga värld kan berättandet knappast stå ensamt. Det behövs också erfarna skådespelare. Och rätt blandning mellan skoj och allvar.

Mer läsning

Annons