Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Industriåldern i konst

/
  • Ådalenbornas bilder av gamla industrimiljöer ställs ut i Bollstabruks Folkets hus.
  • Granne med Bollstabruks stora monumentet över industriarbetet har en spis fått ta plats för att hedra dem vars arbete krävde detta verktyg. Systerskulpturen, en tvättmaskin, finns i Kramfors.
  • Vardagsrummet var en av folkhemmets uppfinningar. Medan dörren till det gamla finrummet skulle hållas stängd, om det inte var högtidsdag eller gäster på besök, kunde familjen använda vardagsrummet i sitt dagliga liv.
  • På de gamla fotografierna finns människor som konfirmeras, gifter sig, firar jämnårsdag traditionellt uppställda med sin blomsteruppvaktning. För dem som känner människorna är bilderna en guldgruva, för oss andra blir de tidsmarkörer.
  • Ådalens fotoamatörer har också bidragit till Trägård. Med sina kameror har de dokumenterat många gamla industrimiljöer som håller på att slukas av glömskan.
  • Pappa, mamma, barn. Alla hade de sina revir i folkhemmets normvärld. Pappa-linjerna är de enda som leder ut genom dörren - bara mannen hade sin plats i det offentliga livet.
  • Åsa Bergdahl har inrett 40-talslägenheten med kontaktkopior av bilder, tagna av en fotograf på orten.

Hur kan man gestalta industrisamhället konstnärligt? Kanske genom en fyrtiotalslägenhet med spår efter familjemedlemmarna, genom en spis på torget eller anslagstavlor med förbjudna upprop. Fem konstnärer arbetar i projektet Trägård, som nu kulminerar i Kramfors med omnejd.

Annons
Gissa om konstnärerna Åsa Bergdahl, Mats de Vahl, Janne Björkman, Margareta Klingberg och Ola Lind blev glada när EU-projektet Iska, industrisamhällets kulturarv, beviljade dem pengar till att uttrycka industrisamhället i konst.
Tänk att ha råd att göra saker här ute i buskarna, och att även kunna göra det diskret: det vi har hittat har vi hittat, säger Åsa Bergdahl.
Uppgiften var stor. Industrisamhället är ingen isolerad företeelse utan en hundraårig epok av värderingar, bilder och rättesnören. Men de fem har gjort subjektiva nedslag och mer än ett års arbete har gett installationer, utställningar och evenemang på flera platser i Ådalen under samlingsnamnet Trägård (inte trädgård).
I Lunde och Strömnäs finns anslagstavlor där vi satt upp pamfletter som manade till stödaktioner för de strejkande i Ådalen 1931. Pamfletterna förbjöds och har legat i justitiedepartementets gömmor sedan dess, säger Åsa Bergdahl.
Margareta Klingberg har tagit fasta på samhället Nyland.
Dit kom många med sjötrafik. Margareta har bland annat ställt ut ställt ut bilder på främmande växter som fördes dit, varav en del överlevde och andra inte, säger Åsa Bergdahl.
Samhället Bollstabruk var en guldklimp i konstnärernas ögon. Där låg hela industriepoken invirad från masugn till industridöd. I ortens Folkets hus står fotoutställningen Landmärken, där amatörer uppmanats att med kameran fånga industrimiljöer som är på väg in i glömskan. Bilderna är en stor dokumentation av ett tynande epok och kommer att glädja framtidens forskare.
På torget i Bollstabruk står sedan tidigare en högtidligt kungainvigd skulptur: kollergångar från Sandvikens massafabrik, som markerar industriarbetets betydelse. Den har nu fått sällskap av en spis.
Vilken sorts arbete förtjänar att hedras på torgen? Det är många fler som har jobbat vid spisar och tvättmaskiner, säger Åsa Bergdahl.
Folkhemstidens bostadpolitik har fascinerat Trägårdsarbetarna. Vid ett äldreboende tänds i höst en skylt som blinkar folkhemsbarnens klassiska läsramsor Mor är rar och Far ror. Det var tiden då alla, även de gamla, skulle bo bra om än trångt.
Inne i Bollstabruk står en öppen tvårummare från folkhemmets dagar. Den väcker minnen hos oss medelålders: om vi inte själva bott i en likadan så har någon vi känner gjort det. Vattentoan har ersatt utedasset, balkongen var på modet och finrummet ersattes av vardagsrummet, där familjen fick vistas även utan gäster. Faktist gavs kurser i hur man skulle bo i den nya bebyggelsen.
Nu ska husen rivas, också med politiska förtecken. Avfolkningen märks och pengar från Bostadsakuten hägrar.
I lägenheten har Åsa Bergdahl målat spår efter folkhemsfamiljen och markerat medlemmarnas revir. Pappa är den enda som går ut i det offentliga rummet. I köket besöker han bara matbordet, medan golvet är fullt av mamma-linjer. I efterhand är det svårt att förstå hur husmödrarna orkade med sin begränsade tillvaro.
Väggarna är tapetserade med kontaktkartor av bilder som togs 1947 och 1953. Folk gifter sig, tar realen, konfirmeras och porträtteras.
Trots alla olika ansikten ser man hur lika människorna är, hur tidsidealen tycks segra över individualiteten. Värdigheten och allvaret i livets stora stunder är påtaglig. Ingen tycks ha varit rädd för att bli vuxen och gammal. Ingen har, som vi, hysteriskt jagat efter att förbli ung och hipp till döddagar.
Budskapet är att även våra dagars ideal är en övergående trend, och det känns gott. Mindre kul, men en nyttig kur mot högmod, är att inse att eftervärlden kommer att betrakta oss som precis lika uniforma, som barn av vår tid.

Mer läsning

Annons