Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inget har hänt i Paris – därför händer det nu

/

Knut Ståhlberg om bakgrunden till oroligheterna i Frankrike

Annons
Nej, det är inte farligt att åka till Paris. Det finns ingen anledning att inställa resan trots att stämningen är tryckt.
Utegångsförbud har deklarerats och tiotusentalet poliser har mobiliserats. Men det gäller förorterna. De har alltid funnits där, men det är två skilda världar som har uppstått. Förorterna är en värld för sig och storstaden Paris en annan. Det är i storstaden Paris som parisarna bor och i förorterna de andra, de som inte riktigt hör till.
Oroligheter, uppror, revolt eller vad man vill kalla det är ingenting nytt. Alldeles lagom har en rapport lagts fram som visar att det enbart i år är i runda tal 28 000 bilar som stuckits i brand runt om i Frankrike. Detta före den pågående revolten.
Man vet vad som är orsaken. Man vet också vad man måste göra åt det. Jacques Chirac, Frankrikes president, kunde redan då han var borgmästare i Paris konstatera att när alltför många ungdomar bara har att se fram emot arbetslöshet eller några tillfälliga jobb på prov efter en mycket bristfällig utbildning slutar det med att de gör revolt. För närvarande försöker regeringen att bevara ordning och undvika det värsta genom olika åtgärder. Men för hur länge? undrade Chirac då..
Det var i början av 1995. Titeln som borgmästaren Chirac gett sin rapport om läget var \"Frankrike åt alla\". Det var en uppgörelse med en regim och ett land som tillåtit fattigdom, uteslutning, arbetslöshet och nedslitna förorter att utvecklas och som hotade att riva sönder den nationella sammanhållningen.
Men där fanns också lösningen. Den blivande presidenten Jacques Chirac visste vad som skulle göras. Var och en i Frankrike skulle tillskrivas sin plats och alla ges lika möjligheter. Alla landets krafter skulle sättas in för att skapa sysselsättning. En verklig solidaritet skulle skapas. Varje fransman skulle ges möjlighet att själv bestämma om sig och sin framtid. Republikens ordning skulle upprätthållas.
Tio år efteråt har man konstaterat att mycket litet har förverkligats. Jacques Chirac har från borgmästare övergått till att bli president, men problemen kvarstår oförändrade. Arbetslösheten är fortsatt hög.
Tidningarna i sina kommentarer och radion och televisionen i sina reportage har inte underlåtit att påminna om vad man kallat det stora misslyckandet. Tio år som gått utan att något förändrats. Men man har heller inte underlåtit att påpeka att Jacques Chirac inte är den enda som sett sina löften gå upp i rök. Hans föregångare som president, François Mitterrand, hade redan lovat att \"förvandla staden\". Paris och alla andra stora städer skulle befrias från slum och förfallna bostadsområden.
Allt som allt har problemet existerat i 20 till 30 år. Det är bakgrunden. Den nuvarande regeringen har kommit med nya löften. Ordningen skall återställas det är alla överens om. Men hur ett förtroende skall kunna skapas är det ingen som vet. En arab kommer alltid att vara en arab är ett pessimistiskt konstaterande. Utanförskapet kommer alltid att finnas. Man har försökt att lösa det: det finns en minister i regeringen som är son till en algerisk murare. Han heter Azouz Begag. Han är en andra generationens invandrare som har till uppgift att ge alla lika chanser och lika möjligheter i samhället. Men det är inte till honom man ställer några förväntningar.
Problemet har blivit större och större. Men min tidningshandlare är optimistisk. Han är själv från Algeriet, specerihandlaren om hörnet är från Tunisien, i kassorna i storköpet är de flesta kvinnorna invandrare i 2:a eller 3:e generationen. Det är fler ungdomar från invandrarfamiljer på universiteten än man tror.
Allt är inte bara mörker. Eiffeltornet står kvar där det alltid har stått.


Mer läsning

Annons