Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Innanför murarna och utanför

Annons
Tony Olsson:
Chockvågor
(Hjalmarson & Högberg)
Lillemor Östlin:
Hinsehäxan
(Lind & Co)

Barndomens lyckligaste tid tillbringade Lillemor Östlin på tant Ingrids och farbror Kalles lilla bondgård utanför Kisa. I likhet med andra barn från familjer utan semestermöjligheter hade hon och lillebror \"fått ett sommarhem\".
Närmare ett halvt sekel senare rånades Östgötabanken i just Kisa. För en av rånarna var det dagen efter avskedsföreställningen på Riksteatern. I motsats till barnen Östlin hade han råd att ta flyget till San José, Costa Ricas huvudstad. Särskilt mycket till semester blev det dock inte.
Mellan Kisa och Costa Rica skrevs nämligen ett mörkt kapitel i svensk kriminalhistoria, kort och ont känt under namnet Malexander. För den tragedin, då två poliser sköts ihjäl, saknar den annars så vältalige upphovsmannen till Chockvågor i det närmaste ord.
I gengäld får vi en passant veta vilket märke det var på byxorna och skjortan som författaren, Tony Olsson, bar vid mordtillfället. Det var Armani. För övrigt tystnad kring denna för Olssons kriminella kändisskap avgörande händelse.
Lillemor Östlin, vars Hinsehäxan kan liknas vid en rapsodisk självbiografi, fyller ålderspensionär i år. Det innebär förmåga till distans, perspektiv, överblick. Och det skänker hennes bok en helt annan trovärdighet än den hälften så gamle Olssons. Hon har inget att (mot)bevisa.
På samma gång livfullt och sakligt konstaterar Östlin att så här blev det. Mycket förtigs säkert, men inte Lennart Geijer. Han var en gentleman som under lång tid köpte hennes sexuella tjänster och vann hennes förtroende. De framstår nästan som vänner, jämlikar.
Samhällets ojämlikhet är annars ett bärande tema i böckerna. Kritiken mot rättsväsendet och kriminalvården må vara välgrundad, så ock kanske Olssons polishat, men ingår trots allt i de notoriska fängelsekundernas retoriska standardrepertoar.
Intressantare är biografiernas uppenbara likheter och det svårsmälta faktum att bägges kriminalitet tycks grundläggas inte bara i barndomen, utan också i fattigdomen, den rent konkreta: det fattas mat på bordet. Det saknas annat också, från fungerande familjeförhållanden till stödjande lärare.
Ingen trygghet, ständiga förflyttningar mellan orter och adresser. Mobbning till följd av fel dialekt eller hårfärg. Styvfäder slår, herrar tafsar. Bilar stjäls, maken super. Ingen bryr sig, ingen bland de nära, ingen samhällsinstans. För Olsson tycks alternativen till en kriminell karriär vara stängda vid ungefär fjorton.
Östlin hamnar på gatan, Olsson i nazismen. Det förra ger pengar, och mat på bordet, det senare skänker gemenskap och riktning. Trots tjugo frihetsberövade år, och tre rymningar från Hinseberg, framstår Östlins kriminella kontext narkotikahandel och prostitution, bedrägerier och inbrott, en oblodig fritagning som rena rama Jönssonligan jämfört med Olssons vid det här laget alltför bekanta.
Det kan bero på avståndet i tiden, och det coolare berättarsättet, eller på att lagen och fängelserna behandlar kvinnor mildare. Den retroaktiva frågan är om hennes värsta straff inte är den förlorade kontakten med de två små döttrarna. Där finns sår som aldrig läkt.
Delvis beror det förstås också på en svängning i opinion och politik från brottslingens perspektiv till brottsoffrets och på att ingen människa explicit bragtes om livet till följd av Östlins amfetaminhantering. Men olikhetens avgörande faktorer är två: vapnen och nazismen. Alla med inblick i 1990-talets svenska verklighet insåg kombinationens farlighet, men de ansvariga för \"Sju Tre\" valde att blunda för allvaret.
Lars Norén är vår främste dramatiker sedan Strindberg, men detta projekt genomsyrat av romantik, naivitet och en övertro på kommunikation borde naturligtvis aldrig ha sjösatts. För Malexander är bara Tony Olsson och kumpanerna Axelsson och Arklöv skyldiga. Men ansvaret för att ha lekt med elden, och i konstens skepnad rentav sanktionerat hets mot folkgrupp, vilar tungt på Norén & Co. Olssons insiderskildring av framväxten, repetitionerna och föreställningarna är avslöjande i flera bemärkelser och bokens absoluta höjdpunkt.
Men efter dessa inalles närmare 700 sidor återstår, bortom diskussionerna om brott och straff, skuld och försoning, ändå de mera uppfordrande frågorna: Vad gör skolan idag för motsvarigheterna till Lillemor och Tony? Vilka livschanser ges barn från sargade och studieovana hem, från låt oss tala klarspråk underklassen?

Mer läsning

Annons