Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte bara Muhammedsatir – läs Svejk!

Annons
Vad vore världen utan satir? Andefattigare, tråkigare. I dessa dagar när några teckningar i en dansk morgontidning vållat stor uppståndelse - hur kommer man att se på detta om tio år, om någon ens minns - råkar jag läsa om historien om en böhmisk soldat. Det är förstås Jaroslav Haseks ofullbordade roman Den tappre soldaten Svejks äventyr under världskriget (Symposion) som i höstas kom ut i Karin Mossdals översättning. Hennes första version gavs ut 1994 men den har hon nu reviderat. Den innehåller ett fåtal illustrationer av Jens Andersson. Originalet var riktligt illustrerat av Josef Lada, och Andersson har lånat drag från hans Svejk, men samtidigt gjort honom mindre karikatyrartad, vilket jag ser som en förbättring. Ty den på ytan, också i Ladas teckningar, så enfaldige och godmodige Svejk är inte alls så ofarlig som han framställs.
Romanen handlar om Svejk som beordras ut som soldat i första världskriget, och hur han nästan hela tiden hamnar i konflikt med sina befäl, antingen han inte alls lyder order eller i stället utför dem till punkt och pricka. Så långt Hasek hann skriva innan han avled 1923, knappt fyrtio år gammal, hade Svejk ännu inte kommit fram till något frontavsnitt. Att han skulle överleva kriget framgår av författarens korta inledning.
Att Österrike-Ungern som bland annat också inkorporerat tjeckerna i sitt kejsardöme, stod inför sin upplösning, framgår klart av inledningen där man möter en angivare på Svejks stamkrog Bägaren (som i verkligheten också var ett tillhåll för Hasek). Vilket yttrande som helst avlyssnat av angivaren kan misstänkas för att vara kritik mot staten eller, än värre, kejsaren och resultera i arrestering. Svejk kan förstås inte låta bli att säga något tvetydigt och hamnar hos polisen. Det är inledningen på romanen med polisen som också redogör för Svejks korta vistelse på mentalsjukhus - som författaren hade egen erfarenhet av.
Svejk är världslitteraturens kanske meste berättare av skrönor. De handlar nästan alltid om bedrägeri på olika plan. Främst hur man bedrar överheten. Men också om hur man lever ganska drägligt med hjälp av en hejdlös svada, och en del knipslughet. Svejk har före kriget, liksom Hasek själv, tidvis försörjt sig på att skaffa fram rashundar åt hugade spekulanter. Stulna eller "upphittade" spelar ingen roll, och skulle de råka vara rasrena så är det en slump.
Att makt korrumperar är uppenbart rakt igenom romanen, antingen det handlar om fältpräster - blasfemin är av det grövre slaget - poliser och lägre eller högre militärbefäl (ofta hämtade från de kompanier där Hasek tjänstgjorde, och figurerande under sina rätta namn ).
Men den till synes så dumme och godmodige Svejk är ingen ofarlig person. Han är ingen huvudperson som likt en Candide trampar fram i en ond värld med oskulden tindrande ur ögonen. En uppmärksam läsning visar att han snarare är en genomskådande, ganska osympatisk människa. Och av små episoder framgår att han nog om möjligheten funnes skulle kunna bli en lika korrumperad maktperson som någon annan.
Detta är romanens styrka: komplexiteten vid sidan om den burleska, träffsäkra satiren. Det är också Haseks styrka som författare att inte nöja sig med den ganska banala historien om den rättrådige i en värld av uselhet. Han deltog förvisso själv i kriget, men både på den österrikiska och senare, efter att ha blivit tillfångatagen, på den ryska sidan!
Romanen blev förbjuden att läsas av tjeckisk militär och rent allmänt på andra håll i Europa och den brändes på bål av nazisterna på 30-talet.
Att påstå att romanen är en stridsskrift mot krig av samma slag som Remarques några år senare utgivna På västfronten intet nytt, är inte riktigt rätt. Snarare kan den läsas som en satir över mänsklig dårskap i största allmänhet och betraktas som en viktig påminnelse om att utan all satir och karikatyr vore världen inte bara andefattighare och tråkigare, utan kanske på väg mot något som i värsta fall kan liknas vid den samhällsordning som råder i Orwells 1984.

Birger Hedén

Mer läsning

Annons