Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte ett spår av Beck och Wallander

/

Annons
På en liten dammig flygplats vid Victoriasjön, \"Afrikas hjärta\", står ett jättelikt rysk transportflygplan. Det lossar vapen och lastar fiskfiléer. Runt detta plan, och denna absurda byteshandel, kretsar den österrikiske journalisten och dokumentärfilmaren Hubert Saupers \"Darwin´s Nightmare\". Här möts profitörer, piloter, prostituerade, svältande tanzanier, flyktingar, soldater, AIDS-sjuka m fl. alla beroende, och offer, för dödens luftbro.


Det är en ärlig, okomplicerad film om en kontinents självmord. Ivrigt understött av bl a EU. Samtidigt är vissa scener av globaliseringens Inferno så smärtsamt vackra att de kunde skapats av Hieronymus Bosch. \"Darwin´s Nightmare\" har hittills vunnit alla priser som går att vinna och lär gå upp på Folkets Bio i höst.


Filmen var ett av huvudnumren på Båstads Lilla filmfestival vars tionde upplaga avslutades sent i söndags natt. En osedvanligt ojämn upplaga där regissörens egen fysiska/ moraliska roll i filmen ofta hamnade i fokus. Det var också Stefan Jarls sista festival som konstnärlig ledare och som final hade han samlat ihop hela fem svenska världspremiärer.


I 18 av årets svenska polisfilmer löser Beck och Wallander fasansfulla brott ackompanjerade av pistolskott och tjutande bilsladdar. Mikael Persbrandt har t o m på fullt allvar blivit utsedd till \"idealpolis\" av poliserna själva.


I den nittonde \"Anette & Anette Krimjouren\" berättas om två vanliga, ovanliga svenska kriminalpoliser, en i Borlänge och en i Trollhättan. Ovanliga för de är kvinnor, vanliga för att de inte genomför biljakter och aldrig skjutit mot någon.


Istället utreder de brott mot kvinnor, hot, misshandel, någon gång ett dråp eller ett mord. En av de slutsatser som de båda dokumentärfilmarna Christina Olofsson och Klara Björks dragit är att dagens svenska kriminalpoliser är ett slags socialarbetare. Ofta arbetar de inte med bovar, eller ens med brott. De arbetar med brottsoffer. Filmen lär dyka upp på Folkets Bio i höst och i SVT \"nångång\".


Ett tema i många filmer var flyktingar. Speciellt i göteborgarna Jonas Söderqvist och Oskar Sjödins \"Nålsögat att söka fristad i Sverige\". Det hade kunnat bli en spännande film om hur Migrationsverkets anställda tänker och känner. Det hade kunnat bli en film om det parallella samhälle där 10-15 000 asylsökande lever tack vare bland annat läkare, politiker, rektorer och flyktinggömmare.


Istället blev det en politisk pamflettfilm om tre asylsökande tre fall som visserligen fått en absurd behandling men vars historier berättats förr. Exakt likadant. Filmarna hade inte ens så mycket respekt för sin publik att man talade om att alla tre slutligen fick stanna.


En annan filmare som aldrig väjer för ett politisk ställningstagande är Stefan Jarl. Hans \"Flickan från Auschwitz\".är ett porträtt av den legendariska journalisten Cordelia Edvardson. Hon räddas mirakulöst ur koncentrationslägren och blir en av Sveriges främsta journalister. Då tar hon sig an nästa utmaning - hon flyttar till Israel och är till att börja med vad en av hennes största beundrare, Jan Guillou, i filmen kallar för \"israelpropagandist\". Men efterhand, och det erkänner hon själv, blir hon alltmer kritisk mot staten Israels behandling av palestinierna.


Ett av de få problemen med Jarls film är att där Edvardson ser humanitära skäl som grund till ställningstagande ser regissören politiska.
Kanske beror det på henne eller regissören, kanske på det politiska klimatet i landet men det känns som om varje journalistisk fråga också blir ett led i en argumentation.


I en nyckelscen berättar den nu 76-åriga kvinnan att det värsta med koncentrationslägren var förnedringen.


\"Kanske var det\", säger hon och gör en lång konstpaus, \"kanske var det t o m värre än döden.\"


Och så konstaterar Edvardson torrt att: \"detta behov av att förnedra är typisk för dem som har makten att göra det\".


Varefter Jarl ger flera exempel på den förnedring som idag sker av palestinier. Och i den efterföljande spelfilmen, den första riktiga palestinska biofilmen \"Gudomligt ingripande\" där förnedring ett av huvudämnena.


Ett annat kärleksfullt porträtt var Tom Alandhs osedvanligt långa men \"stumma\" film om boxaren Ingemar Johansson. I huvudsak en intervju med den f d världsmästarens f d fru. Mycket minnen alltså, interfolierde med matchbilder.


I princip sägs inte ett enda negativt ord i hela filmen. Inte ens om hur folk lurade av \"Ingo\" hans pengar eller om den sportsliga misshandel som lett till att han idag, 72 år gammal, sitter på ett hem för demenssjuka och inte kan svara på frågor. Här finns en djup tragik och en moralisk dimension även för regissören/beundraren som tyvärr Alandh, till skillnad från Stefan Jarl, helt undviker. Sänds i SVT 8/9.


Tidigare har två av bröderna Karim gjort hyllade spelfilmer. Nu debuterar lillebror Othman med \"Om Sara\", ett drama om en tjejs sökande efter kärlek och trygghet. Den är indelad i tre berättelser mellan 25 och 35 års ålder och Linda Zilliacus borde få en Guldbagge redan nu. Överhuvudtaget är det en överraskande bra och rappt berättad historia. Och himla skönt att det äntligen görs svenskt drama som varken handlar om halvt medelålders, tonåringar eller poliser.


Bland de andra spelfilmer som hade premiär var franska \"En smutsig affär\" en charmig, tragikomisk, intelligent berättelse om människor som förväxlar kärlek med teater och vice versa. Plus en fantastisk rollprestation av Yolande Moreau. Främst som skådespelerska men också som regissör...

Mer läsning

Annons