Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte så aktuell den skulle kunna vara

BOK Diana Abu-Jaber: Nymåne. Översättning: Molle Kanmert Sjölander. Bonniers.

Annons
Man kan tycka att en roman om en kvinna med irakiskt-amerikanskt ursprung, och om exilirakier i USA, skulle vara en krutdurk. Men det dröjer ända till sidan 180 i Diana Abu-Jabers Nymåne innan någon på allvar yttrar sig om det blodbesudlade förhållandet mellan de båda länderna. Då handlar det om embargotiden, ockupationen ligger ännu under framtidens horiont. Och bomberna som faller över Bagdad i romanens inledning kommer från Khomeini, inte från Rumsfeld. Den politiska menlösheten kan bero på att författaren har valt en ovanligt intetsägande huvudperson. Sirine har dubbelt ursprung, men har aldrig lämnat sin hemstad Los Angeles, kan inte arabiska och är totalt okunnig om politik och religion.

Hon arbetar som kock på en libanesisk restaurang, och kök och matlagning är hennes hela värld. \"Mat är bättre än kärlek\" tycker hon, \"säkrare, sannare, mer tillfredsställande och berikande\". Uppenbarligen gäller matpreferenserna också politiken, men kärleken lär Sirine i alla fall känna i form av en irakisk exilintellektuell, den vackert Omar Sharif-ögde Hanif. \"Amerikanerna behöver få lära känna arabernas stora, mörka romantiska själ\", heter det i romanen.

Det är nog Abu-Jabers huvudsyfte, och Ya Allah (herregud på arabiska) vad hon tar i för att sprida romantiken! Här är det ökennätter och Tusen-och-en-natt-sagor över 300 sidor, Abu-Jabers iver att illustrera allt från arabisk poesi till mentalitet och matlagningskonst gör boken till ett slags gammaldags reseguide. Eller till en receptsamling och kokbok. \"The sheer glamour of Arabia\" menar en amerikansk recensent att boken förmedlar, en annan anmälare hävdar att hon tack vare Nymåne har insett att \"Irakis are real people\". Då har väl Abu-Jabers intentioner nått sin uppfyllelse, själv tycker jag mest att romanen är ett sensualistiskt överlastat hopkok av etnoromantik och exotism.

Det finns ansatser att skildra de eviga exilproblemen - \"konsten att bära sitt hem inom sig\" - samt en antydan till att gestalta Sirines tragiska föräldralöshet och hemlöshet mellan två kulturer. Konflikten mellan amerikansk individualistisk konsumtionskultur och arabisk traditionell familjekultur är ett annat fragmentariskt tema. Men allt stannar vid antydningar som aldrig följs upp, och framför allt aldrig görs litterärt produktiva som romankonflikter. Sirines rival Rana från Saudiarabien håller till exempel ett litet brinnande tal om islams välsignelse. Men frågan om religiös rättrogenhet får över huvud taget inte utgöra någon intressant komplikation: något som hade kunnat lyfta författarens och läsarens blickar från de smäktande famntagen mellan Sirine och Hanif.

Så säger sig exempelvis Hanif fortfarande respektera religionens sedebud. Ändå dricker han vin utan samvetskval. Slutsatsen är att Diana Abu-Jabers Nymåne inte är den absolut aktuella roman den skulle kunnat vara. Den enda kvardröjande effekt den har på mig är att jag blir våldsamt sugen på arabiska maträtter. Fast det är ju å andra sidan inte så illa.

Mer läsning

Annons