Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ishiguru i klonernas värld

/

BOK Kazuo Ishiguro: Never let me go. Översättning: Rose-Marie Nielsen Wahlström & Widstrand.

Annons
Att det var något alldeles speciellt med de som hade
gått på internatskolan Hailsham, var Kathy och alla
andra elever mycket medvetna om, alltsedan sedan
barnsben.

På Hailsham fanns liksom en särskild moralisk anda och sammanhållning, en unik miljö där kreativitet och ett rikt, men kontrollerat känsloliv premierades och alla tycktes som födda för att uträtta storverk.

Hur rätt, och samtidigt extremt fel, Kathy och hennes
vänner Ruth och Tommy har, går så småningom mycket,
mycket långsamt och än mer brutalt upp för läsaren av
Kazuo Ishiguros synnerligen märkliga roman \"Never let
me go\".

Den japanskfödde, snart femtioårige brittiske
författaren har närmast skapat en egen nisch inom
samtida brittisk litteraturen med sina oerhört subtila
romaner där minsta väderomslag eller humörsvängning
registreras med häpnadsväckande sensibilitet.

Med romaner som \"Vi som var föräldralösa\" och den
\"Återstoden av dagen\" (också fint filmatiserad) har
han visat sig vara en elegant, försiktig, inte desto
mindre viktig förnyare av den klassiska, engelska 1800-talsromanen.

Och så nu plötsligt \"Never let me go\", en milt sagt överraskande roman.

Länge framstår boken som bara ytterligare ett exempel
på Ishiguros inkännande människoporträttkonst och
poetiska lyskraft. Berättarjaget Kathy har fyllt
trettioett och jobbar som \"vårdare\", när hon börjar
berätta om sin och vännernas uppväxt på den smått
idylliska internatskolan i slutet av 70-talet, en
skyddad verkstad om någon.

Till synes är allt som det ska vara. Trots att nästan
ingenting händer, lyckas Ishiguro förmedla en känsla
av att allting av mänskligt värde händer på Hailsham.
Han skildrar ett samhälligt mikrokosmos, med kännande
och tänkande gestalter, som bakom sin engelskt
tillbakahållna fasad har ett lika rikt som blodfullt
inre liv. Människor.

Och ändå inte. För så småningom går det upp för
läsaren att Kathy, Ruth och Tommy sluta läsa här,
den som vill bli överraskad inte är riktiga
människor. De är minsann mänskliga kloner. De har
fötts upp som ett slags boskap, låt vara under
trevliga omständigheter, för att i vuxen ålder tas i
bruk som donatorer åt riktiga människor. Kathy, Ruth
och Tommy är levande reservdelar.

Har Ishiguro blivit science-fiction-författare?

Egentligen inte, även om det är fullt möjligt att läsa
\"Never let me go\" som en samhällsdebatterande
framtidsroman.

Kraften i budskapet blir desto större som Kathy och
hennes medkloner tar den förutbestämda
donatorssituationen för given, trots att hon själv är
exempel på människans alla bästa egenskaper. Hon är
varm, godhjärtad, generös, tålmodig, intelligent. Hon
är rentav mer medmänsklig än flertalet riktiga
människor.

Samtidigt ägnar Ishiguro nästan ingen energi åt själva kloningsproblematiken, och desto mer utrymme åt gestalternas emotionella finlir och Kathys, Tommys och Ruths nära, kära, men också egoistiska, rentav grymma relationer.

\"Never let me go\" är en fascinerande läsning. Trots en
till synes anspråkslös, händelsefattig och blek
intrig, lyckas Kazuo Ishiguro trollbinda mig under
trehundra, oerhört välskrivna, bitvis glimrande vackra
sidor.

Med en miniatyrmålares precisa penselföringen tecknar
Ishiguro förbluffande skarpa, nyanserade porträtt,
utan att förlora känslan för det oförklarliga, det
mystiskt mänskliga. Det är lika paradoxalt som
mästerligt.

Hos en sämre författare skulle effekten bli närmast
kliniskt, som fjärilar spetsade på nålar. Ishiguro
samlar sina fjärilar, men får de att fladdra och
flyga.




Mer läsning

Annons