Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag har blivit hånad"

Dag Ståhle upprörs över en recension ...

Annons
\"Jag har blivit hånad\"Dag Ståhle upprörs över en recension ... Drömmar blir till verklighet sjunger hjärtat, himlen blommar igen livets smala väg har litet öppnat sig. Plötsligt strör jag stjärnor överallt där jag går. Jag har en dikt i huvudet och fyra fem till i fickan medan jag ler och flyger fram längst mitt snöiga stolta Vitaberg.Nu råder en gynnsam vind och ordet rädsla verkar inte längre finnas i mitten av jag. Alla gudar faller huvudstupa kamraterna slår mig i ryggen och en blå stark livslinje lyser längs in i mitt zion, då ser jag ett lejon, en björn och en drake och tänker additionen blir aldrig riktig, riktigt färdig En virvel av lycka stiger etappvis upp i rymden medan jag skymtar en ny värld. Nu ser jag den, ser att den också verkligen finns och känner att språnget ut bland stjärnorna inte kan hejdas radavståndet har krymt och en annan sfär verkar plötsligt intaglig. I måndags ligger där ett kuvert. Det står Statens Kulturråd på framsidan. Det visar sig till min glädje att den skönlitterära arbetsgruppen vilken består av några av landets mest kvalificerade författare och poeter tagit ut min senaste bok \"Kompositioner\" till att skickas till 295 stycken olika institutioner mest bibliotek runt vårt land. Boken har fått ett distributionsstöd och jag glädjeskriker. En arbetsgrupp bestående i det här fallet av bland andra Christine Sarimo, Maria Vedin, Kristian. Lundberg, Alexandra Ahndoril, Crister Hermansson och Ulf Olsson tyckeratt \"Kompositioner\" är ett framstående skönlitterärt verk.I skeendet av det är det tråkigt att en recensent tidigare i ST tycker så diametralt motsatt. Han säger om boken: Skrivövningar i form av till exempel pastischer är bra för alla som vill utveckla sitt skrivande och lära sig språkets inre mekanismer. Den stora och avgörande frågan är varför Dag Ståhle har gett ut dem i bokform. Texterna har inget, eller mycket litet, att säga eventuella läsare. Kanske är det därför jag tänkt på potatistriptyken och min kompis utställning. Lite senare på kvällen svepte stadens konstkritiker in, draperad i drygt ett tjugotal lätta och färgrika sjalar. Hon var även ordförande i Kulturnämnden. Länge stod hon och betraktade potatistavlorna. Pannan föll i djupa veck. Hon hummade och brummade, lade huvudet på sned. Först åt vänster. Sen åt höger. Nya hummanden och nickningar. Hon tog ett par steg bakåt och utbrast sedan med hög röst i det övre registret:\"Åååå, det här är genialt! METAMORFOSEN. Förvandlingen! Hur det ursprungliga renas och förändras, blir något nytt, något tredje!\"Min kompis, som vid det här laget kanske hade druckit lite väl mycket av det sura vernissagevinet, lutade sig mot mitt öra och sade:\"Vad skulle jag göra? Jag hade inte råd att hyra modell och potatis är ju fan så billigt.\"Längre ner skriver han.\"Så det är väl bara för Dag Ståhle att hoppas att de pretentiösa uttolkarna läser hans bok och utbrister i ett \"Genialt\". Själv tycker jag det mest liknar gamla skulor.\"Förolämpad, kan man ju bli men mer förolämpad än vad jag här blivit är svårt. Enander jämför min senaste bok med en skula och drar parallellen till en misslyckad konstutställning där en kamrat till recensenten och Enander själv söp ner sig i brist på annat. Har också svårt att se hur mina noveller har något med Enanders varande eller inte varande, tyckande eller inte tyckande, seende eller inte seende en vad jag förstår f.d. polares försök att skapa något uppskattat, en konstutställning. Varför har jag det? Ja, jag var helt enkelt inte där. Jag har inte skrivit om den i min bok. Och den utställningen har antagligen ingenting med parafraser att göra. Han skriver vidare:Att läsa fem texter med den ganska triviala handlingen är synnerligen tålamodsprövande. Dessutom meningslöst.Jag börjar allvarligt undra vilken recensent som inte har koll på parafrasen och dess inre men även yttre lekfullhet och de effekter man kan åstadkomma genom att ändra lite i detaljerna för att i slutet få fram en helt ny mening i en tavla eller här en text. Mycket av exempelvis Picassos arbete byggde på parafraser, upprepningar av ett tema men i annan form. I mitt fall omvandlingar av en och samma text så att den får en annan dimension och mening. Det vill säga vad jag gjort är variationer av ett tema, här en flicka som leker med en vacker julblomma i juletid, men i textform och idén har jag stulit om Ni så vill från Picasso. Parafrasen äger i sin form en lekfullhet och styrka som är riktigt avancerad. Enander pratar istället om att han inte förstår hur en potatis kan vara konst. Det är löjeväckande att få en sådan elak och nedlåtande recension mot sig rörande ett arbete som skett över en så lång arbetsperiod och som är så eftertänksamt. Det känns verkligen, inte minst då Enander fått sin text tryckt i ST. Nå, Picasso hittade idén, att omvandla samma tema till ny gestaltning av någon annan och den konstnären i sitt fall av ytterligare någon men jag gör det nu i text inte bild. Min novellsamling är ett försök att använda parafraser och det har fallit väl ut. Få författare får ett så stort antal av sin titel på bibliotek och om så möjligen inte i så speciellt och fint sällskap som jag fick med Inger Alfvéns, Livets vatten, Stig Larssons, Autisterna, Lars Gustafssons, Tennisspelaren, Pär Hanssons, Lavinflaggor och Eyvind Johnsson´s, Porträtt.Men Dag Ståhle är också lycklig över att Crister Enander inte gett sig på hans debutbok Delfinpojken och sågat även den men det gör han säker snart för nu kokar väl gubben av raseri.Och återigen ställer jag mig frågan?Vad var meningen att publicera en sådan recension och bokstavligen verkligen skända mitt författarskap/konstnärskap och det i den stad jag växt upp, verkat och bidragit tillbaka med kulturåterväxten?Jag sågas istället personligen. Det är som om Dag Ståhle suttit och övat framför sin dator. Mest av allt tycks han ha försökt att härma Stig Dagerman? skriver Enander någonstans.Nå, Enander det är också tålamodsprövande att läsa din recension.Kanske skulle vi placera The Potatoman på De dömdas ö en stund tills han lärt sig men akta dig Enander se upp för ödlorna där och kontrollera dina explosioner ty vi är inte ensamma. Den här ön är inte bara till för skeppsbrutna som Du.Nå, Statens Kulturråd har bedömt boken mer som ytterst behövlig för medborgarna än som en värdelös skula och roligare hade det varit om även Crister Enander hade skrivit om boken istället för att håna, nu blev det även ett hån mot etablissemanget.
Fotnot: Dag Ståhle ärförfattare/redaktör/konstnär/debattör

Mer läsning

Annons