Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jönsons produktiva hat

BOK Johan Jönson: Monomtrl. Bonniers .

Annons
Inom litteraturen betonas ofta undertexten och konsten att läsa mellan raderna. Johan Jönson tar ett radikalare steg. Titeln på hans nya bok, Monomtrl, framtvingar läsning mellan bokstäverna. Monomaterial, vill min hjärna få det till. Någon undertext behöver man, innanför pärmarna, dock inte famla efter. Texten är texten. Dolda budskap och avsikter får sökas i andra sammanhang.
Jönson, född 1966, med uppväxtår i Sundsvall, gav under tidigt 90-tal ut två diktböcker på Norstedts. Sedan tystnad. Eller laddning av batterierna? Det nya seklets första år spottade han ur sig sju böcker på ett miniatyrförlag, samtidigt som han i en strid ström levererade material åt en fri teatergrupp. Drivkraften? Svaret ges i föreliggande bok, hans tionde alltså, men första på Bonniers: \"Det var hat./ Ingenting är viktigare.\" Vi befinner oss i en veritabel \"hatmaskin\".
Att hatet är produktivt har så att säga redan bevisats, kvantitativt. Och kvalitativt? Jönson kan skriva att \"det gränslösa hatet mot de fattiga pågår\" eller att \"det gränslösa föraktet för kroppsarbetarklassen pågår\". Det egna hatet har med andra ord inte uppstått ur tomma intet. Hatet är ett slags replik, om än utan strategiska överväganden. Hatet är vad som återstår i en värld där rättvisan är omöjlig och \"vi/ är radikalt/ ofria\". Hatet och, faktiskt, både klasskampen och utopin.
Men hatet befinner sig sällan många rader från skammen och självföraktet. I de partier där det med fog kan sättas likhetstecken mellan Johan Jönson och diktjaget röjs en självbild à la lägsta kasten, faktorer som astma och fetma och alkoholism, ett kroppsligt förfall och en destruktiv identifikation med \"FÖRLORARFETTON\". Hatet slår tillbaka, hatet impregnerar totalt: \"leve destruktionen.\"
Fast det kan kompletteras med ett annat \"leve\": för dekonstruktionen. Invid läsningarna av Hegel och Marx och anspelningarna på en dialektik vid vägs ände \"Historien är utan mål utan avsikt utan subjekt\" och påminnelserna om vänsterikoner som Antonio Gramsci och Rosa Luxemburg, är Jönson djupt förtrogen med och inspirerad av poststrukturalistiska teorier.
Här en hälsning till Foucault: \"Jag är mitt fängelse./ Jag sitter inspärrad på livstid.\" Och här en till Gilles Deleuze, vars senaste bok i svensk översättning heter \"Vecket\": \"poesin det/ obotligt semantiska/ imploderar/ som derivatahandel det/ är också ett/ produktivt veck/ i historien.\"
Precis som Deleuze kan Jönson visa prov på en imponerande inlevelse och identifikation. Det märks inte minst i avdelningen \"Daily News\", där viss mediekritik direkt från Holiday Inn i Sarajevo förenas med krigets röster, gärningsmännens och offrens. Det är plågsamt, naturalistiskt: blod, tortyr, våldtäkt. Och oerhört skickligt kontrasterat, dubbelexponerat: medan övergreppen pågår, i läger och hus, köper krigskorrespondenten från väst oralsex av en ung tjej i hotellbaren. Europa, ett horhus och likbål. Stoff, stoft.
Jag vill påstå att Johan Jönsons grundläggande tema är alienationen. Och att han, snarare än exempelvis Göran Greider, skriver den starkaste politiska dikten i dagens Sverige.

Mer läsning

Annons