Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kan man önska grattis?

/

Så här på försommaren firas det ovanligt mycket i Sverige. Den här krönikan handlar om vad vi säger och skriver för att gratulera. Och så reder vi ut vem som egentligen ska ha den där äran.

Annons

Ett fyrfaldigt leve: Hon leve – hurra, hurra, hurra, hurra! Jag vet inte hur länge folk har hurrat på det viset i Sverige, men ordet hurra har funnits i svenskan åtminstone sedan 1700-talet. Det används i flera europeiska språk och härstammar troligen från det gamla tyska verbet hurren, som betydde röra sig snabbt.

I de flesta länder hurrar man tre gånger. Den svenska traditionen med ett fyrfaldigt leve kommer från något som kallas dubbel svensk lösen. Från 1635 och framåt sköt svenska fartyg två kanonskott för att signalera sin nationalitet, både inför främmande fartyg och när de närmade sig hemmahamn. Det kallades för svensk lösen.

Om kungen var ombord sköt fartygen dubbel lösen, alltså två gånger två skott. Dessa fyra skott gav senare upphov till de fyra svenska hurraropen. Även de användes först enbart för att hylla kungen.

Dansk lösen var tre skott – och danskarna hurrar fortfarande tre gånger. Så gör också många i Skåne och i det svensktalande Finland.

Men vad är då leve för ett ord? Jo, en överlevande konjunktivform av verbet leva, med den ungefärliga betydelsen ”Jag/vi önskar att han/hon får leva länge”. Verbböjningarna var krångligare förr i tiden, men det gick uppenbarligen åt färre ord.

Grattis önskar Hanna! Hur låter det i dina öron? ”Man kan ju inte önska någon grattis”, skrev en ganska upprörd läsare nyligen till mig. Språkrådet (Sveriges statliga språkvårdsorgan) tycker att det kan man visst det. De menar att grattishälsningar kan konstrueras med önskar precis som välgångsönskningar av typen God jul och gott nytt år önskar.

Här är jag lite kluven. Jag håller i princip med läsaren om att grattis inte är någon önskan. Och detta oavsett om man ser grattis som en förkortning av gratulationer, av Jag/vi gratulerar eller som ett helt eget utropsord. Jag skriver hellre Grattis från Hanna.

Samtidigt är det lätt att förstå hur grattisönskningen har uppstått. Det är numera en vanlig formulering och inte särskilt förarglig, så det är lite onödigt att ta fram pekpinnen. Särskilt som Grattis önskar ... har blivit en formaliserad fras. I sådana är det vanligt att de ingående ordens betydelse försvagas, och det är precis vad som hänt med önskar i detta fall.

Så där medgörlig är jag inte alltid. Det heter Har den äran, inte Ha den äran. Med denna högtravande fras påpekar du att det är en ära för dig att få gratulera någon. Att uppleva något som en ära kan man ju bara göra för egen del, inte säga åt någon annan att göra. Eller hur?

Nu tycker jag att vi gratulerar varandra till den sommar som precis har satt fart, och önskar att den blir varm och full av glädje. Hurra och leve sommaren!

hanna@hannalundquist.se

Mer läsning

Annons