Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kompositör i arbete på fältet

Är musik bara ljudet av musikinstrument och den mänskliga rösten? Eller kan man hitta musik överallt i ljudets värld? Lennart Westman, uppväxt i Stöde, sällar sig till den senare åsikten. Han skriver elektroakustisk musik och samlar nu ljudmaterial hemma i Stöde.

Annons
Just nu söker han barndomens värld. Ljuden från ängen vid hemmet: de på avstånd skällande hundarna, storspoven. Med sin dundermikrofon tror han sig nästan kunna fånga ljudet av en fjäril som lyfter.
Han arbetar med sin hembygdstrilogis första sats. Den har ännu inget namn, men den andra satsen heter Twigs and Branches och innehåller ljud från ett tätare rum: storskogen ovanför med sina trädgrenar som knäcks. Tredje satsen, Vigsel, sjungs av fyra sångare och avser inte en traditionell vigsel utan en återförening med fädernebygden.
Nu är tofsviporna på humör.
Jag bryr mig inte om huruvida jag älskar ljudet eller inte, jag vill ha det för att det är barndomen för mig, säger Lennart Westman.
Han är inte den förste kompositör som strövar i det fria. Beethoven härmade i sin pastoralsymfoni fågelsång och bäckporl. Romantikerna var galna i naturen och försökte återge den med de medel de hade: orkesterns instrument och människorösten.
Men Lennart Westman tror att om de gamle haft tekniken för att spela in ljud direkt från naturen skulle de ha gjort det.
Elektroakustisk musik formas i datorn. Ljud, tonslingor, sång, tal; allt kan bli kompositioner. Tonsättarna vrider på ljudvärlden och lockar fram nya upplevelser ur dess rikedom.
Lennart Westman bor i Stockholm men är hemma i Stöde ett par, tre gånger per år. Ofta finns han också vid Tonsättarcentrum på Gotland, där han arbetar och vidareutbildar sig, bland annat hos den svenska moderna musikens nestor Sven-David Sandström. De Westmanska verken har redan ljudit vid festivaler för elektroakustisk musik i Santiago och Hong Kong.
Nyligen uruppfördes två av hans verk vid en musikfestival på Gotland: \"Hela Tiden\" för tenor och blåsarkvintett, och Lapides (stenar) för tenor och bandspelare. Inspirationen till det senare kom när han hörde vågorna lyfta småstenar i vattenbrynet och rasslande släppa ned dem igen.
Jag sökte latinska texter och fann Hildegard von Bingens ord, som jag bad latinprofessorn Gunilla Iversen tala in. \"Stenar som bär det ljudande ordets vind\" var en strof. Texten är tonsatt, men jag använder också inspelad talsång och viskade partier, säger Lennart Westman.
Två sångstämmor var inspelade i förväg, så tenoren Conny Timander sjöng alltså trio med sig själv. Likadant gjorde oboisten Jesper Harrysson i en oboekonsert som uruppfördes i går, lördag, i Stockholm.
Jag har bandat honom när han spelar oboe d ´amore och engelskt horn. Vid konserter spelar han oboe till banden, säger Lennart Westman.
Själv har han en bakgrund som gitarrist. Men den större ljudvärlden lockade honom, och under en tid av flamencopassion på 80-talet började han spela in ljud när han besökte Spanien. Så småningom hamnade han i studior, lärde sig kompositionshantverket, tog lektioner i kontrapunkt och harmonilära. Men han har fortfarande gitarrelever.
Frågan om det verkligen är musik han skriver har kommit många gånger.
Min lärare Lars-Gunnar Modin brukar kalla sig ljudkonstnär. Personligen har jag lagt ner den där kampen. Jag tycker att jag gör musik.
Och numera skriver han ofta tonalt och traditionellt.
Med dator kan man få vilket ljud som helst att låta hur corny som helst, och i datorernas barndom flög man som Peter Pan mellan alla möjligheter. Nu har jag tröttnat på att leka i studion. I dag stramar jag upp arbetet, även om det förstås händer saker under resans gång.
Nu skriver han ett stycke för gitarr och cello som han kallar Monologue för two.
Det är första gången jag arbetar med matematiska förhållanden mellan stämmorna. De spelar i olika tempi, med en viss förskjutning, och till slut kommer de samman. Jag vill fånga det egocentriska hos människan: vi tror att vi samtalar men egentligen pratar vi bara om oss själva.
Och så är det barndomen i Stöde som sysselsätter kompositören. Lennart Westman är lycklig nog att ha ett jobb där hans minnen också kan få betydelse för andra. Även om intrycken tagit vägen genom datorn.

Mer läsning

Annons