Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kompositör med rock i bagaget

/

En gång ville han bli rockstjärna.
Istället har Fredrik Högberg gjort sig ett namn som tonsättare av modern klassisk musik.
Men spelar i band gör han fortfarande och kärleken till rock, pop och country hörs i många av hans verk.

Annons
Hans musik spelas över hela världen. Själv bor han i lilla Nyland, strax norr om Kramfors. Nu sitter Fredrik Högberg vid sitt skrivbord i det gamla tingshuset, stoppar en cd i datorn, lutar sig tillbaka.
Lyssna på det här!
Ur högtalarna strömmar countrymusik. Sångerskan Tammy Winett sjunger Stand by your man och Fredrik Högberg ser lycklig ut.
Den där konstpausen hon gjorde där, hörde du? Jag får rysningar varje gång.
I Fredrik Högbergs skivhylla står också Debussy och Depeche Mode, BeeGees och Bártók, afrikansk trummusik och Barbro Hörberg. Samt det mesta av Beatles. Paul McCartney är en av de riktigt stora, tycker han.
Det finns bra musik i alla genrer. Och i dag kan man ju få tag i musik från hela världen. Det är fantastiskt!
Själv låter han sig gärna influeras av andra musikgenrer när han komponerar. Han låter mig och fotografen få ett litet smakprov ur den trumpetkonsert som han just blivit klar med och som ska uruppföras i Umeå senare i höst. Det svänger, låter jazzigt.
I andra stycken av den högbergska pennan (eller rättare tangentbordet - som de flesta nutida tonsättare jobbar han nästan uteslutande i datorn) är påverkan från rock och pop uppenbar.
Dansant är kanske det ord som tydligast karaktäriserar Fredrik Högbergs musik. Flera av hans verk är också skrivna för dansare, bland annat Norrdans, medan andra används så, utan att vara tänkta för det.
Som de flesta i sin ålder (34) är Fredrik Högberg uppväxt med rock och pop, och drömmen var att bli rockstjärna. Men musikläraren hemma i Svedala, Skåne, såg till att ungdomarna också fick prova på andra sorters musik - sjunga fyrstämmigt, spela musikal med mera.
Då Fredrik Högberg kom till Framnäs folkhögskola utanför Piteå för att studera arrangering och kom i kontakt med klassisk musik, genom läraren-kompositören Jan Sandström, bestämde han sig för att byta spår. I den klassiska musiken fick han fler uttrycksmöjligheter, tyckte han.
Elva års musikstudier senare hade han så mycket beställningar att han höll på att gå in i den berömda väggen. Det var då han och hustrun Annika Högberg köpte det gamla tingshuset i Nyland och utökade sin verksamhet med skiv-, kurs- och konsertproduktion.
Fredrik Högberg bildade också bandet Nylands Järn, där han spelar ett antal instrument, sjunger och skriver texter och musik. "Kramforscountry" kallar han det själv, säger att han alltid vill spela i ett band vid sidan om komponerandet.
Många förknippar nog klassisk musik med stort allvar, men i många av Fredrik Högbergs verk har humorn en framträdande plats.
Vi människor är ju som tärningar, vi har många olika sidor. Humorn är ju precis lika viktig och stark som ångest.
Men, påpekar han, även om mycket av uppmärksamheten på hans musik legat på de spektakulära och humoristiska inslagen så skriver han allvarlig musik också.
Merparten är ganska tragisk, säger han - och skrattar. Den opera som jag just skrivit, till exempel, är en jättetragedi.
Fredrik Högberg tycker också om att leka med publikens förväntningar och de konstmusikaliska traditionerna, som när solisten i hans trombonkonsert börjar med att sjunga och slutar med att "skjuta" dirigenten med sitt instrument.
Han tror också det är en trend i dag, att konstnärer i alla genrer blir allt bredare.
De flesta är på väg mot allkonstverket. Man skriver inte bara musiken eller dramat, utan tänker på ljus, kläder, framförande.
Tyder inte det på ett kontrollbehov?
Jag kallar det hellre kontrollust. Och har man en klar bild av hur allt ska se ut finns det ju ingen anledning att lägga över det på andra.
Fredrik Högberg skriver ofta musik för en speciell musiker. När han jobbar så, sker komponerandet i ständig dialog med solisten.
De kan ju så mycket mer än jag om sina instrument.
Det skickas noter per mejl och fax, spelas i telefoner, diskuteras. Ibland ändrar Fredrik Högberg på något utifrån solistens förslag. Han lovordar dagens teknik som gör det så mycket enklare att ändra i noterna än då han satt med "en uppsjö av olika pennor, linjaler och suddgummin".
Ibland tar musikerna hans noter som utmaningar.
Saxofonkonserten som jag skrev för Anders Paulsson är bland det svåraste som någonsin skrivits för det instrumentet. "Det här går inte att spela", sa han om en sekvens. Så jag tänkte att jag måste ändra där. Men då ringde han igen: "Nu går det".
Men, om ett verk skrivs för en viss musiker - hur är det då att låta andra spela det?
Det där är dubbelbottnat. När ett verk uruppförs har jag en bild av hur det ska låta och se ut. Men sedan måste jag låta det leva sitt eget liv.
Som exempel nämner han ett av sina mer kända stycken, PopMusikk, som också skrevs för Anders Paulssons sopransaxofon, men som nu inte bara spelas av andra solister, utan också på andra instrument.
En vanlig uppfattning om modern klassisk musik är att den är svårtillgänglig. Fredrik Högberg säger att detta har sin grund i åren efter andra världskriget, då den tidens kompositörer hade behov av att fjärma sig från tredje rikets musik och därför byggde vidare på en musikestetik som hade börjat utvecklas i början av 1900-talet och som, lite förenklat, byggde på atonalitet och dissonanser.
Det fick inte vara vackert. Dessutom har det funnits, och finns delvis fortfarande, människor som anser att den här musiken inte ska vara till för alla, som i princip skriver bara för varandra. Det där härstammar bland annat ur Theodor Adornos idéer om att det måste finnas en elit som odlar konsten.
Jag tycker det är en tråkig inställning.
Själv skriver han gärna både lättlyssnad och vacker musik.
Och min konstuppfattning är att ingen musik är fullbordad förrän den passerat lyssnaren. Vilket också betyder att var och en upplever ett musikstycke på sitt sätt, utifrån sina erfarenheter.
Men många människor lyssnar för mycket med intellektet i början. De försöker förstå, vill sätta ord på det de hör. Men känslan är mer exakt än förståelsen.
Också framväxten av folkhemmet har varit till förfång för den klassiska musiken, säger han. Då stämplades den klassiska musiken som "finkultur".
Fredrik Högberg tycker att det råder en obalans i musikutbudet i dagens samhälle. Den klassiska musiken får alldeles för liten plats .
Det är synd, för det finns sådana oerhörda kvaliteter i den musiken och det är synd att så många går miste om den.
Själv försöker han få fler att upptäcka den, genom att anordna konserter där han blandar musik av olika slag.
Det behöver inte vara så pretentiöst. Bara man visar vad som finns. Sedan får folk förstås göra sina egna val.
För övrigt, påpekar han, är termen "klassisk musik" svår att handskas med. Medan populärmusiken delas in i mängder av olika genrer, dras all klassisk musik över en kam.
Och det finns naturligtvis skräpmusik där också.
Fredrik Högberg är nöjd med att bo och verka i Nyland.
Här är det lugn och ro, man slipper den estetiska hets som finns inom etablissemanget. Samtidigt är det lättare att synas.

Mer läsning

Annons