Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De som lämnat sina hem

/
  • Libyen. Tillvaron i lägret är ett enda långt köande. Det kan ta upp till tre timmar att få mat.
  • Nioårige Alladin samlar tomhylsor vid syriska frontlinjen och säljer. Arbetet är farligt. Årets bild 2014.

Fotoutställning
Anders Hansson: Flykt/ Niclas Hammarström: Syrien
Sune Jonssons Center för dokumentärfotografi, Umeå
27 september 2015 - 10 januari 2016

Annons

De kommer från Syrien, Serbien och Libyen. Från Tchad och Pakistan, Afghanistan och Kongo.

Att flyktingkrisen är på allas läppar i Sverige just nu beror på att vårt land blivit ett mål för människoströmmarna. Men den ruggiga sanningen är också att ovanligt många människor är på flykt i världen just nu.

På Sune Jonssons Center för dokumentärfotografi i Umeå skildrar fotografen Anders Hansson människor från flera länder som är på flykt. Men tillvaron är sig lik för alla: tältlägren, klottret, skjulen av madrasser, det nedslitna och provisoriska, tillvaron som en nödlösning. Den enorma trängseln; människor överallt, inget utrymme som är bara mitt. Och så barnen som leker; bilderna som har till uppgift att visa mig att livet ändå fortgår.

I ett annat rum hänger den flerfaldigt belönade Niclas Hammarströms bilder från Syrien. De är mer brutala. Här visas kriget, det som folk flyr ifrån. Blod på gatorna, sönderskjutna hus, döda kroppar, blodiga och bandagerade människor. Det är en värld i katastrof och såklart är det värst att se barnen i allt detta.

Det är bra bilder, kvalitetsbilder, uppriktiga bilder; ärliga försök att nå mig, att visa något viktigt. Samtidigt plågas jag av att jag har sett det så många gånger förut, att tankarna som bilderna ger blir reflexmässiga, programmerade. Finns en övertro på bilden som väckarklocka för känslor? Är det farligt att se för många bilder? Har jag stängt av, fallit offer för den informationshetsade människans förbannelse och blivit blasé?

Då är det mitt i alltihop orden som träffar mig. Texten om de våldtagna flickorna i Kongo med så söndertrasade underliv att de kanske inte ens går att operera. Tonårsflickor. Vems fiender kan de vara? Först mot dessa ord får bilden av flickan med den döda blicken en mening. Finns den godhet som kan väcka henne till liv igen?

Likaså äter sig en detalj, ofta förekommande, in i mig. Vapnen. De som har vapen i hand har triumf i uttrycket. De har en överlevnadsfördel. Vilken syn på livet föder det? Pojken som går och samlar tomhylsor för att sälja, vilka värderingar tar han med sig till vuxenlivet? Även om krigen skulle ta slut i morgon är en generation präglad av dem.

Bortsett från om vi får för lite eller för mycket information så finns de här människorna. De som, liksom vi, hellre hade stannat hemma om de kunnat. Vi, å andra sidan, hade gjort precis som de om kriget kommit till oss: tagit med oss våra kära och flytt. Utan så många tankar på det besvär vi eventuellt skulle orsaka i omvärlden.

Mer läsning

Annons