Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Linjen som skapare av världar

/

Konstrecension
Måleri och grafik av Erik Lindström
Galleri Sjögatan sju
24 - 25 oktober
Öppet: lö 12 - 21, sö 12 - 16

Annons

Att skapa är att ordna, sortera, åtskilja. En linje förvandlar ett intet, en obestämd yta, till ett något genom att dela in den. Delarna i relation till varandra bygger mening, betydelse.

Ungefär så tänker man inför Erik Lindströms konst, där allt kretsar kring linjen vars vindlande färd skapar bilder, världar, betydelser. I hans bildvärld finns färger och färgskillnader, men de har ofta en understödjande funktion. Det är linjen som bygger föremål, ansikten, miljöer.

I den utställning han ger i helgen innan han reser till bland annat Peru finns ett par motiv vi har lärt oss förknippa med honom och som han använder om och om igen. Ett exempel är den eleganta fågeln med sin huvudtofs, och än mer finns här stapeln av ansikten. Den kan associera till totempåle, till gruppdynamik - och i "Där ute", omgiven av världsalltet, kan den representera hela mänskligheten.

Ansikten och porträtt finns i nästan allt Erik Lindström gör; ibland är ansikten anonyma som i flera av staplarna, ibland är de uttalade porträtt av levande personer och ibland är de hämtade ur historien. Här och var låter han några bilda en stapel, och inte minst när han rör sig med människor från historien tänker man att de växer ur varandras huvuden som en bild av att kunskap bara kan byggas på den som tidigare generationer samlat ihop.

Ibland gör linjerna bilderna nästan hällristningsenkla, som i en av monotypierna - men här är inte bronsåldersmänniskor utan varelser som kanske hör hemma i en annan civilisation. Ibland bildar de tätare, mer komplexa bilder, som i "Journey", där de fyra som ser ballongen fara tycks smälta detta faktum på helt olika vis att döma av deras ansikten.

Någonstans har han använt olika tjocka linjer, och genast skapar hjärnan en hierarki där de tjockaste linjerna regerar och markerar störst avstånd, de tunnare blir underordnade. Kvinnan med en uggla i famnen är en av få motiv som tycks vara född ur färg och inte ur form: hos henne har färgfält lämnats att bygga upp en del av bilden, utan linjer mellan.

Han har sin personliga stil, och den håller han sig till utan att bli tjatig; i stället vidareutvecklar han, både på djupet och bredden vad linjen är, vad den kan göra och hur den kan skapa mening. Det blir intressant att följa processen, och den som gillar Erik Lindström kan vara säker på att fortsätta göra det även efter i denna utställning.

Mer läsning

Annons