Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Många stilar med järnet som grund

/
  • De kortspelande gubbarna i

Konstrecension
Skulptur och måleri av Björn Gimstedt
Galleri Lustgården, Skärgårdsvägen 22
9 – 17 maj, on - sö 11 – 15
Vernissage: 9/5 11 – 16

Annons

Björn Gimstedt är mest känd som smideskonstnär men har också målerikunskaper i bagaget. som därmed kan bära upp hela utställningen, såväl väggkonst som de skulpturer man är van att förknippa med honom.

Det hårda järnet, kompakt som inget annat, är ju också tillräckligt hållbart för att bära de skiraste linjer. Björn Gimstedt arbetar gärna med spiralformen som får bilda till exempel graciösa ljushållare, och den spiral man tror blott och bart är en abstrakt form visar sig vara en finurlig vedkorg. På ett par av tavlorna sticker sälar upp sina solida och stubbiga rundhuvuden, medan landskapet "Älven" i stort sett bara återger vattnets vindlingar samt skissad miljö. Bilden är så skir att den nästan bara är antydd; det mesta får man själv fylla i.

Många skulpturer återger människor; uttrycksfulla och jordnära människor, ute med hunden, på spark, beskäftigt dragandes en shoppingvagn och ofta i möten med varandra. Bengtsson som triumferar i kortspel är märkbart belåten. Det tycks som om Björn Gimstedt tycker om den vanliga människan, och situationerna och typerna för osökt tanken till såväl folkkonstens "gubbar" med glimten i ögat som till folkhemmets och industriepokens trygga tid, då det var enklare att vara människa.

Så blir hans ömsinta, varma miniatyrer ett mellanting mellan arbetarmonument och omsorgsfullt utgjorda och uttrycksfulla dockskåpsfigurer. Mannen som stilla pimpelfiskar har både borr och fisk i miniformat bredvid sig. Men också här finns motpoler, som det inåtvända barnet i tavlan "Splendid isolation", som har byggt en koncentrationsbubbla kring sig.

Eftersom de vilar på det stabila järnet kan tavlorna vara tittskåpsinspirerade små scener snarare än en enda bild, mellanting mellan tavla och skulptur. Viforsbron i varmgult skymningsljus är ett mättat landskap som det bara tycks vara att kliva in i. I "Vid havet 2" bildar blänket i bart och krusat järn vågskum medan solen anas längst inne i bilden. I "Metro" finns ruschen och rörelsen; här finns inget kompakt alls utan man känner vinddraget från jäktade resenärer.

Men ofta, ofta träder också naturskildraren Gimstedt fram. I de rara fåglarna som sitter på väggen med huvudena i vaksamma, lyssnande positioner. I de roliga skalbaggarna där den mångåriga kompanjonen Lisbeth Malm stått för glaskropparna: en rad nya arter av ett av naturens vackraste och mest underskattade djur. Och humorn finns där, som hos det käxande föräldraparet som för tonåringen bara framstår som ilskna huvuden på stänger i "Vi hör vad du säger men du får ändå inte åka på den där festivalen".

Det skira och det kompakta. Natur och människa. Humor och stilla betraktande. Och en utställning som tycks spänna över ovanligt många stilar och bildspråk.

Mer läsning

Annons