Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Natur med otyglad kraft

/

Konstrecension
Sundsvalls Konstförening: Måleri av Maria Sivander
Galleri Sjögatan sju
9 - 18 oktober
Vernissage: 9/10 15-18
Öppet: fr 15-18, lö-sö 12-16

Annons

Många har nog undrat hur det skulle se ut om man landade på en främmande planet.

När man tecknar de bilderna i sitt inre öser man på med allt man förmår av dramatik, frodighet och skaparkraft. Den tanken slår mig vid första mötet med Maria Sivanders abstrakta landskap.

Ändå är det högst verkliga miljöer hon inspirerats av, som Nordnorge, Tasmanien och Atacamaöknen. Men alla som har försökt fånga sin hänförelse inför ett natursceneri med kamera vet att det man försöker fånga flyr undan när det stängs in i en ruta. För att framkalla känslorna kan man inte avbilda exakt; man får tillgripa andra verktyg. Och det har Maria Sivander gjort.

I "Atacama" tycks bergen vara av glas. Det är som om hela deras historia finns exponerad inuti dem, lager på lager av allt de sett och varit, som sedan brutits ner och knådats till sten men som bergen minns. Klippformationerna i fjärran, under den knallgula ökensolen, liknar husfasader och så antyds också en civilisations närvaro. i "Fall" är det som om klippan och vattenfallet nyss sprängts ut ur jordens yta; det briserar av energi under det kraftiga kvällsljuset.

Ibland är naturbild kanske ett bättre ord än landskap, för det är inte alltid konstnären fångat stora utsnitt. Men det behövs inte; ymnigheten och detaljrikedomen bara strömmar ut ur bilderna ändå. De jättelika trädstammarna i "Wikina 1" (ordet betyder skog på aboriginspråk) har en pondus som megaliter; i "Wikina 4" står ett står ett kägelformat berg rakt upp ur vattnet, som i sin tur tycks vara överallt runt obändiga klippor och grönskan som bara briserar fram. Ibland får man gå på riktigt avstånd från bilderna för att tygla energin i dem. Flera meter från "Wikina 2" kan jag till och med uppfatta en flik av den tropiska natten, genombruten av liv och aktivitet.

När konstnären går på avstånd, som i de motiv hon kallar Position, blir bildspråket lugnare. Här flyger vi över ytan eller uppfattar en rymd, som i motiven hämtade från Nordnorge: isgrå sten och fjäll som mest är antydda bakom en ridå av rosa norrskensstämning. Men oftare är bilderna expressiva, kraftfulla, laddade med energi som bryter fram i lager efter lager. Som om man till och med känner av den ständiga rörelsen på atomnivå, där ju all vila utom vid absoluta nollpunkten är en illusion.

Det ger en bildvärld där naturen är besjälad med en oberäknelig, otyglad kraft; ruvande, löftesrik och samtidigt lite farlig.

Mer läsning

Annons