Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roliga robotar och jättekeramik

/

Galleri Granen, Trädgårdsgatan 17
Keramik av Emil Österholm
23 mars - 11 april

Annons

En robot ska vara en maskin men se ut som en människa. Gärna ska den vara hopplockad av diverse avlagda, luggslitna grunkor och hjälpa till i hushållet.

Så såg framtidens robot ut i 60- och 70-talens populärkultur. I dag är den högst verkliga roboten en avancerad maskin, mest sysselsatt i industrin och utan någon som helst likhet med en mänsklig varelse. Men när Emil Österholm leker fram sina robotar är det precis våra gamla önskedrömmar han fångar.

Han är bördig från Kovland, går just nu Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg och är en del av Allom Design, som numera håller till i Galleri Granen och sysslar med såväl konst som bruksprodukter. Leken är det centrala i hans keramik, och visst är det lekfullt - och stort. Sällan ser man keramik i den här storleken, och inte heller brukar man se robotar byggda i det sköra materialet.

I "Höst" kan man tänka de kantiga, avhuggna balkarna som kvarblivna stammar eller stockar av kraftiga växter, när blomma och fägring har försvunnit. "Extruderad massa" och dess gelikar tycks mest vara en glad röra, det som blev över vid robotfödelsen och som nu väntar på en ny vår i en annan skepnad.

Men mest är det maskiner som tycks fascinera: små och stora, rara och fina robotar med gamla dammsugarslangar till armar och ben, avlagda luckor på magen och ett hopplock av trattar, roliga lampor och andra småprylar till sneda munnar och oregelbundna ögon och öron - fast allt i keramik förstås. Här finns också andra skrotskulpturer som man mest ser i barnböcker numera, som "Maskin på vägg" - en finurlig och invecklad skapelse som ingen människa kan lista ut vad den ska användas till. Antingen är den bara tillverkad för sin egen skull av en galen uppfinnare. Eller kanske tar den oss till yttre rymden, förmedlar tankeöverföring eller löser världens energiproblem, vem vet?

Dessa jätteskulpturer är roliga och det tycks vara poängen med dem: Emil Österholm beskriver själv sitt skapande som ett sätt att hitta tillbaka till barnets bekymmerslösa skapande; att ägna all sin uppmärksamhet åt något för som för någon annan känns obegripligt - och sedan gå vidare till något annat. Begrepp som "mening" och "nytta" tillhör vuxenvärlden; finns det någon i dessa skulpturer så är det upp till betraktaren att lägga dit den. Själv ser jag mest humorn: dels robotnostalgin, dels frågan han ställer om maskiner verkligen måste vara till för något. Och varför vi är så imponerade av dem.

Mer läsning

Annons