Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att köpa sig berömmelse

Annons
Ni vet: Man kan gå in på Buttericks och köpa en pruttblåsa, garanterad att
glädja barn på fest. Var och en som råkar sätta sig på den framkallar en
mekanisk prutt.
Det är något av pruttblåsa över dagens konstvärld. Firman heter då inte
Buttericks utan kanske Xanon eller Cecin, och den säljer medialt glidmedel.
Lika säkert som pruttblåsan genererar en prutt och ett skratt, genererar
marknadsföraren succé. Man sätter helt enkelt sin lit till reklammakaren,
betalar sina 225.000 och si: Blåsan pruttar, konstnären gör lycka,
galleristen blir rik.

Nyligen bevistade jag en dag tre utställningar: En av en ung oetablerad man på
Stockholms minsta galleri. Små, fina akvareller, små barn på golvet, fullt
av vänner och platsmuggar med tunt rödvin. Bilderna kostade mellan 800 och
1000 kronor, och hälften var sålt på tredje timmen.
De andra var i Konstakademins stora salar; två gamla ringrävar som slitit i
åratal för sina utställningar med bilder i stort format, till ett pris på
80.000 eller mer. De sista timmarna på söndagen ekade salarna tomma och få
av de stora målningarna var sålda. Två konstnärer med grånat hår började
plocka ner sina verk. En av konstens många slitsamheter, detta att bära och
baxa, och bekosta sina dyra transporter själv. För så går det till om man
inte är modemässig, och inte kan eller vill lägga upp hundratusentals kronor
för att anlita Buttericks, och fixa marknadsplats i TV-soffan.

Det finns något som heter tidsanda. Med den kan man ha en äkta
samstämmighet, eller man kan vara en ensling och outsider. Enslingarna
ligger ofta lite före sin tid; som Josephson, Hill, Eva Hesse och Dick
Bengtsson. Så har vi tidsandans opportunister, de som alltid hänger med, och
de naiva konstnärerna som för evigt bara känner sig fram, eller målar av sin
katt.
Men den riktiga tidsandan är intressant. Den består av dialoger mellan
bilder och idéer, av kamp mot de fastkörda bildkoderna, och av en sann
vakenhet för nya uttryck. Den går inte att köpa sig till.

Men vad gör man med en tid där en popstjärna kan köpa halvsidesreklam för
sin bok, medan en egenartad författarinna aldrig "syns"?
Om det verkligen är tidsandan som skjuter undan en konstnär för att putta
fram en annan är det en oundviklig organisk-historisk förändring. Men om det
är reklam och marknadsföring som blivit vår tidsanda?
I så fall - varsågod, köp den mekaniska pruttblåsan!
Den konst vi lever av och sliter för, den konst som öppnar våra ögon, ska
överleva barnkalaset, oavsett priset.




Mer läsning

Annons