Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att tala — väl

BOK Kurt Johannesson: Svensk retorik — från medeltiden till våra dagar. (Norstedts)

Annons
\"Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta\", skaldade Esaias Tegnér som själv var en av sin tids verkligt stora och drivna talare. Vetenskapen om det talade ordet, och konsten att lära sig att tala väl och enligt konstens alla regler, har intagit en mycket central plats i västerlandets lärda och politiska historia. Ser man till Homeros verk så består \"Iliaden\" nästan till hälften av tal och \"Odysséen\" så mycket som till två tredjedelar. Talekonsten blev allt viktigare i det antika Grekland och senare i ännu högre grad i det Romerska riket.
Med ordet styrde man människor. Ord gav makt. Tydligast var det i den romerska politiken. En driven vältalare, en stor retoriker, som kunde sätta Senatens sinnen i brand och behärska deras tankar och kanske ännu viktigare styra deras känslor, ja han kunde genomdriva sin vilja och forma det mäktiga rikets politik. \"Ingenting syns mig mer förträffligt\", skrev Cicero i sitt arbete \"De oratore\" (\"Om talaren\"), \"än att behärska människors sinnen genom sitt tal och vinna deras välvilja eller tvinga och leda dem vart man vill.\"
Därför lades stor vikt vid talekonsten. Det skrevs mängder med skrifter och läroböcker i ämnet. De unga aristokraterna skolades hårt i retorik, i teori och praktik. Den mest framstående av dem alla var Marcus Tullius Cicero, kanske inte i sin omedelbara samtid men mycket snart efter sin död höjdes han till skyarna som den störste av alla talare. Och ingen enskild individ har heller påverkat retoriken i den västerländska historien i så stor utsträckning som Cicero. Han fick bli det dominerande och eftersträvansvärda mönstret som kom att prägla talekonsten i Europa ända fram till artonhundratalet. Alltså under nästan tvåtusen år.
När Esaias Tegnér håller sina storslagna tal vid till exempel vid Jubelfesten 1817 i Kungshusets Carolinasal i Lund kan han sin Cicero utan och innan. Redan som ung skolpojke hade han fått träna retorik med Ciceros texter framför sig. När Kurt Johannesson, nyligen pensionerad från landets enda professor i retorik, nu har skrivit en historik över \"Svensk retorik\" måste han med nödvändighet börja med de gamla grekerna och romarna. Den första svensk som går att urskilja i talekonstens historia är Den Heliga Birgittas biktfader, mest känd under namnet Magister Matthias. Han var en av sin samtids stora lärda, även med europeiska mått mätt som Birger Bergh visat i ett flertal studier. Magister Matthias skrev till och med en egen regelbok i retorik, \"Testa nucis\" (\"Nötens skal\").
Kurt Johannesson följer sedan retorikens utveckling genom den svenska historien. Det blir många kungar och deras eventuella begåvning och fallenheten för att använda retorikens regler och möjligheter, från Gustav Vasa och hans mullrande anklagelseakter och förmaningar över hans sonson Gustav II Adolf och den drivne retorikern Gustaf III fram till Oscar II:s tråkiga järnvägsinvigningar. Historiken förs fram till och med Olof Palme. Men här ges även plats för prästerskapet, de kanske största och viktigaste bärarna av den talade traditionen. Stort utrymme får även universiteten, inte minst efter att Johan Skytte år 1622 inrättat en professur vid Uppsala universitet i tale- och statskonst den skytteanska professuren.
Cicero och Augustinus, det är det två auktoritära ben som retoriken ständigt står på. I renässansens efterdyningar med dess betoning av den enskilda individen kom dock en reaktion mot deras alltför stora dominans. Tydligast märks detta i den mästerlige Erasmus av Rotterdams arbete \"Ciceronianus\" från 1528. Där beskrivs i dialogform en yngling vid namn Nosoponus som ser alltmer sjuklig och blek och tärd ut. Vad fattas honom? Vad lider han av för åkomma? Sedan sju år tillbaka läser han endast Cicero. Alla andra böcker har han ställt undan. På väggarna har han bilder på den store förebilden. Han till och med drömmer om Cicero på nätterna. Nosoponus strävan är att hans eget språk inte på en enda punkt ska avvika från Ciceros. Erasmus skriver, överrumplande modernt:
\"Den (naturen, m a) vill att talet ska vara en spegel av själen. Och när det nu finns så stor skillnad mellan olika sinnelag och när det finns så många former och uttrycksmöjligheter, så vore denna spegel lögnaktig om den inte återger bilden av det medfödda sinnet. Det som mest behagar läsaren är ju att lära känna författarens känslor, läggning, förstånd och begåvning genom hans språk, som om du umgåtts med honom under många år.\"
Kurt Johannesson gör självfallet med nödvändighet en del utvikningar till utvecklingen på kontinenten. Det är Luther och Erasmus av Rotterdam, Augustinus och Melanchthon. Men den röda tråden är den svenska retorikens historia. På så sätt blir \"Svensk retorik från medeltiden till våra dagar\" även en skildring av Sveriges historia. Trots sin stora och imponerande lärdomsbörda eller kanske snare tack vare den skriver Kurt Johannesson en alldeles glasklar och lätt prosa. Det är ett odelat nöje att läsa \"Svensk retorik\".
En brist är dock dess ensidiga konungsliga och aristokratiska perspektiv. Även om det historiska materialet är minst sagt bristfälligt så borde även upprorsmännen i den svenska historien ha givits en plats i framställningen. Måste inte till exempel Nils Dacke ha varit en stor talare? Hur fick Dacke annars med sig den småländska allmogen? Även när arbetarrörelsen behandlas finns det hos Kurt Johannesson en klar tendens att sticka en några nedvärderande ord. August Palm inordnas till exempel i kategorin \"durkdrivna talare\" medan Verner von Heidenstam framträder med \"aristokratisk grandezza\" och \"blickade också in i framtiden med den store diktarens siargåva.\" Zäta Höglund är på samma sätt \"agitator\" om än en virtuos sådan, men talare är han inte.





Mer läsning

Annons