Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konstnärerna och museet

Annons
Förhållandet mellan museet och Sundsvallstraktens konstnärer var något ambivalent. Institutionens salar uppläts inte till lokala separatutställningar, vilket åstadkom en hel del förargelse.
Däremot ville museet gärna samarbeta med konstnärerna vid publika arrangemang. Under konstföreningens variationsrika kulturvecka Fasetter hösten 1967 arbetade flera av dem inför publik. Några år senare (1970) återgav medlemmarna i Sundsvallsgruppen, med Jonne Bergström som primus motor, livet på industrier och andra arbetsplatser. De redovisade sina resultat i museiutställningen Vår arbetsmiljö.
Den grafiska konsten saknade tidigare nästan helt utövare i Sundsvall. Med inkallade specialister som ledare anordnade konstföreningen och museet kurser i koppargrafik respektive serigrafi och litografi. Kurserna väckte stort intresse och underströk behovet av en gemensam arbetslokal.
Idén vann gehör i kommunfullmäktige, och med kommunalt stöd kunde Kollektivverkstaden och grafikateljén öppnas i lokaler vid Landsvägsallén under januari 1970, utrustade bland annat med koppartryckspress. Sune Blomqvist och Hans-Eric Öberg engagerade sig särskilt starkt som kursledare. Utom grafik och levande verkstad tog man också upp teckning och måleri – verkstaden blev en vitamininjektion för både yrkesverksamma konstnärer och amatörer.
Den normala visningstakten vid Sundsvalls museum var under de första decennierna 15-20 utställningar per år. Det säger sig självt att en så liten institution inte kunde klara hela detta utbud genom egen produktion. Ett nära samarbete hade redan från starten etablerats med de stora stockholmsmuseerna och Svenska slöjdföreningen. Utbytet vidgades till institutioner i Göteborg och de norrländska länsmuseerna.
Den mest anlitade leverantören blev dock Riksförbundet för bildande konst och dess efterträdare Riksutställningar. Den första stora utställningen från Riksutställningar, Det underbara skåpet (1967), hade Ingemar Tunander som producent, och Björn Hallerdt fick samma uppdrag med miljöutställningen Land att leva i under naturvårdsåret 1970.
Den pedagogiska verksamheten hade ända från början en viktig roll inom museet. Utställningar som sänts ut av riksorganisationen Konst i skolan hade visat en tendens att fastna hos den första adressaten i Sundsvall. Museet åtog sig nu att ta hand om cirkulationen så att de kunde utnyttjas effektivt av flera skolor och började också producera egna skolutställningar. Mindre utställningar visades också i museifilialen Frisendahlshallen och i Sundsvallsbanken. Sammantaget ledde detta i extremfallet till att museet ansvarade för att öppna utställningar vid nästan hundra tillfällen under ett enda år. Man kunde bli fartblind för mindre.
En del försök att förnya utställningsformen förekom även vid Sundsvalls museum. Olle Kåks ambulerande konsttillställning (1967) var en stor installation som koncipierades och byggdes där av den unge konstnären och hans lokala medarbetare. På initiativ av bröderna Nalle och Gösta Werner arrangerades Dubbelexponering (1968) med deltagande av sju ledande svenska grafiker och en kanadensisk gästartist. Form i trä (1968) var en egenproduktion som illustrerade materialets många användningsområden.
Den jurybedömda Grafiktriennalen 1971, ordnad i samarbete med Grafiska Sällskapet, var möjligen den största konstutställning som ägt rum i staden; den tog även ett par stora lokaler utanför museet i anspråk. Efter en idé av Folke Edwards övertog museet från Lunds konsthall ansvaret för Nordiska kritikers val 1968 (1969), en manifestation av viktiga konsttendenser i Danmark, Finland, Norge och Sverige.
Landstinget i Västernorrlands län kom genom kultursekreterare Harry Ördell att engagera sig i produktion av konstutställningar. Sundsvalls museum blev delaktigt i dessa både som medproducent och mottagare. Således gjordes flera utbytesutställningar. En särskilt stor satsning blev visningen av västernorrländska konstnärers verk i Warszawa (1970), besvarad med motsvarande polska utställning i Härnösand och Sundsvall.
Sundsvalls museum sammanställde också på landstingets uppdrag utställningen 8 Medelpadskonstnärer för cirkulation i länet. En extra poäng då var att landstinget köpte in alla de ingående konstverken.
Annons