Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kontinental puls från Titos Jugoslavien

Annons
Våt sand
Zvonimir Popovic
Natur och Kultur

Med isande klarsyn analyserar Zvonimir Popovic i romanen Våt sand hur maktmänniskor och girigbukar klättrar på ideologierna, knådar sig passande hjältar och hänsynslöst utbildar människor till sina redskap genom att göra dem till svin. Kafka-draget i hans bok mildras av den ström av medkänsla som drar genom sidorna.
Popovic är en lysande berättare. 1963 kom han från sitt hemland Montenegro till Sverige, där han nu bor i Norrköping. Hans svenska är friskt levande och självklar på samma sätt som hans insikter om det för svenskarna typiska. Liksom Cyrano de Bergerac inte tillät någon annan än sig själv att kommentera sin stora näsa, så skyddar vi våra skavanker, hävdar författaren i en festlig sekvens.
I Våt sand träffar vi den serbiske tolken Milovan med svensk hustru, två söner, villa och pizzeria i Bromma. Han befinner sig i Serbien för att översätta delar av en bok, handskriven av krymplingen Adam på 1940-talet, då andra världskriget pågick och Titos kommunistiska Jugoslavien tog form.
Handlingen är mångfasetterad. Dels rymmer den berättelsen om män som skickats till svenska arbetsplatser för att spionera och meddela a l l t om sina landsmän. Tolken är en av dem. Maestro kallas deras mentor. Målmedveten och hänsynslös driver han dem dit han vill.
Dels får man följa Milovans och Adams privata historier formade av svek och död och skuld och tangerande varandra vid den front där Tito matade fiendens kanoner med 16-åringar.
Självklart tar Popovic också upp förhållandet till främlingar, vare sig det gäller Sverige eller Serbien.
Lastbilar rullar. Deras last är våt sand. Deras mål är människor som måste tystas.
Tidens vanskliga gräns testas medan öden går till väders för att snart kapsejsa.
Skräcken och hatet finns där och kärleken och modet. Genomskinlig som en tanke gestaltas den unga Xenia, Adams älskade, flickan som var albino och vars blod lade henne i graven. Själv förvisades han vid begravningen till en plats långt från kistan för sitt lytes skull. "Minnet gör ont", står det i hans anteckningar. De båda, Adam och Xenia, är bara två av romanens utmejslade porträtt.
Våt sand rymmer humor. Den ger svidande kritik mot slavister och kulturinstitutioner som blåögt låter sig utnyttjas till täckmantel för politiska handlingar. Och så finns där några droppar europeisk kulturhistoria, till exempel en notis, luftigt inflätat, om Tintorettis poetiska väninna, kurtisanen Veronica Franco.
Genom berättelsen dunkar den kontinentala puls som man så sällan möter i svensk litteratur. Detta gör att det känns dubbelt bra att få räkna Zvonimir Popovic bland de svenska författarna.

Mer läsning

Annons