Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krakel Spektakels far har gått bort

/
  • Lennart Hellsing fotograferad i samband med sin 90-årsdag
  • Hellsing fotograferad 1999.
  • Lennart Hellsing tilldelades Astrid Lindgren-stipendiet 1970. På bilden syns Hellsing tillsammans med Lindgren.

Redan som barn ville han bli författare. Lärarna höjde på ögonbrynen: Lennart som har så svårt att lära sig att stava?
Nu är han borta, Lennart Hellsing – svensk barnlitteraturs störste språkkonstnär, Krakel Spektakels pappa och puddingpastejens skapare.

Annons

I sin orangea linnekostym syntes Lennart Hellsing år efter år som ett fyrtorn mitt i Bokmässans stormiga folkhav. På samma sätt visade han vägen inom den svenska barnlitteraturen.

Med omisskännlig språkglädje och stort allvar skrev han nonsensramsor som "Lapprika papprika puddingpastej" och "Dinkeli dunkeli doja".

I "Ägget" från 1975 tog han sig an det tunga existentiella allvaret utifrån ett tänkande ägg:

"Först vill man bli någonting. Sen tror man att man är det man ville bli. Till slut blir man kanske det som man trodde man var.

Det låter krångligt – men ni vet hur ägg jämt krånglar till allting – och så, när de inte orkar reda ut det och fortsätta tänka, så somnar de bara."

Som inkallad skrev han poesi, och rim och ramsor blev tidigt hans specialitet. På 1940-talet samlade Hellsing ramsor på skolgårdarna men också ur kylslagna djup på Kungliga biblioteket i Stockholm. Byggnaden hade inte fått upp värmen efter kriget, andedräkten rök, berättade han för Nisse Larsson. Redan med "Ole dole doff" 1947 klev han fram som en barnboksmodernist rotad i den muntliga traditionen, konstaterar hans levnadstecknare Nisse Larsson i boken "Hela Hellsing".

Som personlig favorit bland sina många böcker lyfte Lennart Hellsing fram "Sjörövarbok" från 1965, där han helt osannolikt lyckats använda ordet "slå" i 36 olika betydelser. "Kapten Böös slog sig lös med en nakendansös" ogillades dock utomlands där Poul Ströyers nakna kvinna försågs med bh.

På frågan varför han valde att skriva allra mest för barn återkom han till sina upplevelser under kriget, och till tron på litteraturens förmåga att visa "nya vägar till glädje, eller vägar ut ur sorg och misströstan".

– Jag var inkallad av och till under fem år. Jag tänkte på vad man skulle kunna göra för att undvika krig i fortsättningen och jag tänkte att vi måste börja med barnen. Folk över 30 är det inget att göra åt, då är de redan förstörda sade han till TT i samband med sin 90-årsdag.

Även när det gäller synen på barnlitteratur var Lennart Hellsing långt före sin samtid. "Man hör ofta upprepas att vi måste försöka få barnen att nå fram till de goda böckerna, men är det inte snarare tvärtom? Det är böckerna som ska nå fram till barnen", skrev Lennart Hellsing i stridsskriften "Tankar om barnlitteraturen" 1963, en samling essäer där han gick till angrepp mot dåtidens krav på att barnböcker skulle vara uppfostrande: "All pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk", skrev Hellsing.

Någon forskning i barn- och ungdomslitteratur att tala om fanns ännu inte. Hellsing blev en drivande kraft bakom starten av Svenska Barnboksinstitutet som han skänkte sin privata samling av svensk barn- och ungdomslitteratur, drygt 2 000 titlar.

– Om man jobbar i ett yrke vill man ju veta något om hur det utvecklats. Här fanns ingenting. Alla trodde att barnlitteraturen började någon gång när de själva föddes, innan dess var det stenåldern, förklarade han.

När personalen på institutet många år senare hyste innerliga förhoppningar om att just han skulle bli den förste svensk att få Alma-priset var han kallsinnig. Han tyckte att priser skulle ges till de unga och berättade om sitt första, 1 000 kronor från Tidningen Vi år 1949.

Han köpte enkel tågbiljett till Afrika dit han också kom, men efter många långa stopp och först långt efter att biljetten gått ut.

Hellsing var lågmäld och färgstark, lekfull och beläst. Som 90-årig uppskattade han både gula och rosa bakelser och tyckte han att hans bästa bok ännu återstod att skriva. Ändå hade han redan då författat ett hundratal; någon exakt siffra är svår att hitta. Lagom till 95-årsdagen 2014 gav han tillsammans med parhästen Fibben Hald ut versboken "Skor" – "O skor, av mina tio tår bebodda, nu deras väl och ve åt er är anförtrodda!".

Språkglädjen bevarade han in det sista.

(TT)

Mer läsning

Annons