Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Kulturmannen vs Kulturtanten

Annons

Den svenska kulturdebatten har tagit ett frimodigt skutt under de senaste månaderna och också försökt definiera sig i mer modern genusterminologi. Sålunda uppträder idag något som inte har funnits förr i sammanhanget: Den svenska kulturmannen har gjort entré.

Att kulturtanter har funnits och på sina axlar varsamt burit det svenska kulturlivet har vi länge känt till och tyckt att hon med det har gjort en alldeles fantastisk insats i det tysta. För inte har det väl varit i de riktigt stora sammanhangen kulturen funnits till annat än som kunglig garnering lite då och då som vid sportevenemang, prinsessbröllop och andra spektakulära event.

I alla händelser har kulturlivet burits upp av kulturtanten och det har hon fått göra i stort sett i fred. Några kulturfarbröder har vi nämligen ytterst sällan sett till (utom som chefer här och där) och vi har antagit att de har haft viktigare saker för sig någon annanstans. I bolagsstyrelserummen till exempel – där finns nämligen bara drygt 20 procent kvinnor representerade medan det i våra offentligfinansierade kulturinstitutioner sitter betydligt färre män än kvinnor i salongerna.

Man har kunnat få känslan av att kulturtanterna har fått hållas med sitt så länge status quo inte har ifrågasatts.

Nu har det plötsligt hänt något som skakar båten en smula. Plötsligt har kulturtanten också börjat tillmätas rätten till ett eget könsliv. I Martina Montelius roman "Oscar Lervertins vänner", om kulturtanten Boel Märgåker, blåser hon glatt ut budskapet att man ska börja ta för sig mer. Att supa, knarka och knulla runt är något kulturtanten inte ska avstå från utan tvärtom bejaka. Inte bara stå i en teaterfoajé eller hörsal och visa vacker tass och passa upp.

Det här är ju en både oroande och lustfylld tanke men tanken får naturligtvis inte stå oemotsagd särskilt länge.

Helt plötsligt uppstår Kulturmannen – inte farbrorn. Utan själva kulturmannen – och han är inte vem som helst. Han är ett – monster!! Skapad av en kvinna – vem är inte det.

Men kulturmannen utgör själva inkarnationen av det egocentriskt skapande geniet som i sin skaparakt inte får ha några hinder för sin existens. I sin egocentriska koncentration eller självupptagenhet är kulturmannen en bufflig och hänsynslös charmör med rätt att lägga ner byten och ta för sig än mer än alla kulturtanter tillsammans. Varken kulturtanter eller minderåriga flickor går säkra när kulturmannens driftsliv ska stillas vilket naturligtvis måste göras – om inte annat för konstens skull.

Således har vi alltså plötsligt både en kulturman och en kulturtant med sexuella begär som måste få sin omedelbara förlösning. Man undrar lite stillsamt hur de ska bära sig åt för att få ordning på sina behov? Eftersom de förmodligen inte når nirvana tillsammans får man väl önska dem lycka till var för sig.

Möjligen känns det både lättare och mer sympatiskt att fördra kulturtantens behov av utlevelse eftersom hon trots allt tycks kapabel att intressera sig för något annat än sig själv. Med kulturmannen vete f-n om han någonsin slutar klia sin navel för att söka efter sitt eget ludd.

Betänker man dessutom att männen är mer än dubbelt så benägna som kvinnorna att rösta på Sverigedemokraterna så blir bilden ännu tydligare.

Älskade, nysexiga kulturtant; Vi behöver, tror och hoppas på dig.

Mer läsning

Annons