Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Var detta meningen med livet?

/
  • Lars Ragnar Forssberg ställer sig kritisk till Fas 3-satsningen och menar att det är hög tid att börja fundera på vad människor ska göra istället för att arbeta. ­Vilket han inser inte blir lätt, då vanor och värderingar sitter djupt.

Annons

Man blir sjuk av att inte arbeta. Alla slags jobb är bättre än inget jobb alls. De mest meningslösa sysslor skapar mening. Arbete är heligt. Jobben, jobben, jobben mässar man från riksdagens talarstol och säkert på många ställen i Almedalen den här veckan. Det förefaller mig som man formulerar fel problem,

Det går fort nu. För hundra år sedan hade kyrkan och prästerna makt. Arbetsgivarna använde bryska metoder för att hålla fackföreningsrörelsen på mattan. Nu försvinner jobben och arbetsmarknadens parter är snart förvisade till historieböckerna.

Sociologen Roland Paulsen har skrivit en bok som heter Vi bara lyder. ( Recenserad på dessa sidor förra veckan.) Den skildrar bland annat arbetsförmedlingens Fas 3, som verkligen är en fasansfull fas. Enkelt uttryckt går den ut på att metodiskt förnedra människor som inte har jobb. Hålla dem instängda, låta dem göra saker som är betydelselösa och lyssna på jobbcoacher som aldrig skaffat någon ett jobb. Det här är obligatoriskt för dem som vill få understöd. Här kan man tala om arbetslinjen i perverterad form.

Vi står inför gigantiska problem. Jobben försvinner i rasande fart. Vi har redan exporterat enklare arbeten inom industrin till låglöneländer. Nu ryker mer kvalificerade arbeten. Datorer och robotar tar över. Hundratusentals och åter hundratusentals människor blir utan jobb. Det kan ingen Fas 3 i världen göra något åt.

I stället för att mekaniskt rabbla jobben, jobben, jobben måste vi på allvar börja diskutera vad människor ska göra istället för att arbeta. Det blir inte lätt. Vanor och värderingar sitter djupt. Arbetet har varit en stor del av människans identitet. Nu tvingas nog många av oss att tänka om och finna andra vägar till självförverkligande.

Jag läser om Lasse Bergs Gryning över Kalahari. Han går tillbaka till mänsklighetens ursprung. ”Vi levde en gång i en jämlik tillvaro tillsammans med människor vi kände väl. Vi har bytt detta mot hierarkiska orderstrukturer i allt större organisationer där vi kanske aldrig eller sällan träffar de som bestämmer över vår dagliga tillvaro.”

Jag tror att vi måste återupprätta homo ludens, den lekande människan. Hon som finner en mening med sitt liv utanför det traditionella lönearbetets ramar. Jag vet att utopier, av ganska goda skäl, har dåligt rykte. Kalla dem för vad ni vill, men nu behövs de. Nu behöver så många medborgare som möjligt mötas för att tala om framtiden. Det är bråttom. Inte bara jobben är i riskzonen utan också det demokratiska samhället.

Ernst Wigforss, en gång finansminister och en av socialdemokratins stora tänkare, hade ofta framsynta idéer:

”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Mer läsning

Annons