Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Vi behöver vårt lokala kulturarv för att stå trygga i en ny tid

/
  • Stoltheten över sitt lokala kulturarv är en trygg grund att stå på i mötet med en ny tid, menar ST:s kulturredaktör.

Annons

Vem är jag?

Mycket just nu kretsar kring den frågan. Gamla län ska brytas upp och ett Stornorrland ska bildas. Europeiseringstanken gick på en mina när britterna gav EU på båten. Näringslivets globalisering, den gränslösa tekniken och den stora migrationen får många att söka tröst i nationalismens bedrägliga famn. I oroliga tider tycks vi uppvärdera små och välkända gemenskaper - familjen, hemorten och hemlandet.

Här på Mittmedias kultursidor har vi frågat oss huruvida konst, kultur och kulturhistoria bidrar till vår lokala identitet. Men är verkligen grävandet efter gamla rötter en fruktbar väg mot framtiden? ST:s kultursidas krönikör Tomas Melander är bara en av många som undrar om inte stoltheten över det förflutna snarare står i vägen för de nya tänkesätt vi måste skaffa oss, som moderna människor, som världsmedborgare.

Själv tror jag tvärtom. Jag tror att en trygg förankring i det lilla, i vår egen historia och kultur, är en förutsättning för att stå stadigt i mötet med andra kulturer. Det är de med dålig förankring som tror att deras egen kultur är hotad, som går i försvar och som reagerar på kraven att möta människor från andra kulturer med att romantisera och glorifiera sin egen på ett osant och överdrivet sätt.

Så spreds till exempel inte nazisternas ideal om den nordiska rasens överlägsenhet för att tyskarna vilade trygga i sin egen kultur. Den spreds hos ett folk vars ekonomi och självkänsla var knäckt, och vars kunskap om de egna rötterna var tillräckligt bristfällig för att sagor och hjältedrömmar skulle kunna spira i sprickorna.

Sådana sprickor visar också vi när vi beter oss som om vårt julfirande är ett svenskt patent, medan de flesta julseder i själva verket är importerade. Eller när vi provoceras av kvinnor i slöja utan att minnas att för bara ett par generationer sedan var det nästan otänkbart för en svensk kvinna att gå ut utan huckle på huvudet (eller hatt om hon var en fin dam). Och inte för att vi vill ha sharialagar här, men det skadar inte att påminna sig att under 1700-talet (som inte är särskilt länge sedan) hade Sverige ett ännu hårdare straffsystem med dödsstraff för ett 70-tal brott, däribland otrohet.

Sökandet i det gamla kan vara både farligt och nyttigt, och en ny identitet kan inte enbart byggas av lokal nostalgi. Men intresse för och stolthet över vår egen bakgrund och kultur kan, om det är ärligt, bara stärka förvissningen att vi inte behöver vara rädda för det nya. Och att människor, varifrån de än kommer, är mer lika än olika. Den som kan sin kulturhistoria vet att genom tiderna har människor kommit till Sverige - finnar, valloner, tyskar, judar, greker, jugoslaver och sydamerikaner - utan att det vi kallar svensk kultur har utarmats. Och en medelpading som är äkta stolt över sitt landskap och dess konst vill visa fram det och dela det med andra, inte bygga murar omkring det.

När jag umgås med människor från andra länder är det ett stort nöje att provsmaka varandras nationalrätter. Men det förutsätter att även jag har något att bidra med, att jag kan laga till köttbullar, renskav och pannkaka med finess, och inte bara förväntas ta till mig av deras läckerheter. Vänner från Bosnien har berättat att före kriget åt alla, oavsett religion, julbord hos de kristna och kalasade hos muslimerna efter Ramadan. Det var en win-win-situation. Ingen behövde ge avkall på sin tradition och alla fick gå på fler fester.

Därför behöver också vi medelpadingar och svenskar en djup kontakt med vår lokala identitet. Därför behöver vi inte, ängsligt och av missriktad hänsyn till invandrare, riva upp svenska traditioner som skolavslutning i kyrkan. Visst finns människor som är kosmopoliter, som inte har behov av rötter, men de flesta av oss är inte sådana. Vi är sådana som vill ha vårt eget bidrag att lämna till mångkulturens brokiga pussel i den stora, nya världen. Annars blir det ju ingen mångkultur.

Läs fler krönikor av Susanne Holmlund: Rör inte vår orkester

Kultur - nästa tillväxtområde

Mer läsning

Annons