Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturhusen som poppade upp

Annons

Under 90- och 00-talen byggde många svenska städer stora, vackra kulturhus. Gävle, Västerås, Luleå och Piteå var några, och faktiskt rådde ren kulturhusfeber ett tag.

I Sundsvall kom vi inte till skott. Debatten om scenhuset, som skulle ligga i teaterkvarteren och delvis finansieras av EU, blev onödigt infekterad. Det var tråkigt, för här hade det blivit mycket teaterhus för relativt lite pengar. Därefter kom Kräftan, planerad intill Kulturmagasinet och resultatet av en arkitekttävling 2008. Den var ståtlig och hade säkert blivit ett landmärke, men kostade mycket och skrinlades sedermera. Själva diskussionen om Sundsvalls brist på teater, konserthus, konsthall med mera har böljat i evigheter.

Men nu tycks i alla fall teater - och konserthusfrågorna se en lösning. Den poppade upp från vår egen bakgård, där vi inte riktigt höll utkik medan vi debatterade. Teatern får större och bättre lokaler som både löser arbetsmiljöproblemen och ger Teater Västernorrland ett fastare hem. Det professionella musiklivet, med Nordiska Kammarorkestern i spetsen, får också ett eget hem när det får första tjing på Tonhallen. När lokalerna uttalat ska prioriteras för teater och musik får också amatörkulturen lättare att komma in.

Alla bekymmer är inte ur världen. Tonhallen har brister i akustik och tillgänglighet. Den publikt större teatersalong, som inte minst Scen Sundsvall frågat efter för stora gästspel, finns ännu inte - om inte Tonhallen kan anpassas också för det behovet. I funktion kan förstås inget tävla med ett nytt, specialdesignat kulturhus - som Norrlandsoperan, där teatersalong, konserthall och mindre salar dessutom ligger vägg i vägg.

Men något säger mig att de stora kulturhusbyggenas tid är över. Spektakulära hus kostar allt mer och de som får punga ut är, förutom skattebetalarna, de som vill bedriva verksamhet i husen. Bättre ett ombygge där musik- och teaterlivet har råd att vara, än ett tjusigt nybygge som gapar tomt på musiker, skådespelare och publik.

De nya svenska kulturhusen var också tänkta att väcka uppmärksamhet, sätta sina hemstäder "på kartan" som man sa. Tänk om Sundsvall nu kan sätta sig på kartan genom att inleda en ny epok, där man med betydligt större ekonomisk varsamhet skapar fungerande kulturhus av byggnader man redan har? Som vi redan gjorde en gång på 80-talet, när gamla hamnmagasin blev Kulturmagasinet.

Med teatern är man på gång; Tonhallen har en längre väg att gå. Men kan ett modernt Musikens hus resa sig ur ett kompromissbygge från 70-talet, till på köpet till en rimlig kostnad, vill säkert många andra städer komma och se hur man gör.

Vi har debatterat kulturhus i decennier i Sundsvall. Därför är den största vinsten med att bygga om i stället för att bygga nytt att det verkligen blev av. Medan vi fortfarande lever och kan njuta av teatern och musiken.

Läs Susanne Holmlunds förra kulturkrönika här.

Mer läsning

Annons